Så har åter den mystiska och dystra prestationsångesten kommit till mitt hus.  Nog för att man i en ideal värld, eller åtminstone i en ideal gästvänlighet, borde välkomna och lyssna till alla våras objudna gäster - men här går ändå en gräns: hade jag vetat att det var den där känslan som stod utanför dörren så hade jag aldrig öppnat. Jag hade istället plockat fram hänglåsen.

Och det är ju så det är. Gästerna behöver inte vara snälla. De kan vara snälla. Men de kan även vara ohyggliga eller mordiska eller kriminella. De kan stjäla våra hem eller göra våld på dem. Så det måste finnas ett sållande, ett utestängande av vissa, av de som kan misstänkas och de som känns hotfulla, och ett välkomnande av andra, av de rena, lena lammen.

Fast vad kan ett lamm göra, för mig? Det kan inte skada mig, åtminstone - men i det att inte skadas och att inte hotas, ja, där ligger väl den största faran, den värsta fällan. Och den här gästen: prestationsångestgästen, hen är farlig just därför, just eftersom hen får mig att endast vilja släppa in lamm, att direkt rygga undan från alla hinder och huggtänder. Prestationsångesten är en objuden gäst som ställer sig bredbent i dörren och stänger ute alla andra gäster, vare sig de är produktiva eller destruktiva. Hen är den förste och den siste gästen, den konservativt destruktiva gästen. Hen är den mest våldsamma av alla gäster. Hen är ogästvänlighetens gäst.

Så skall man någon gång vara ogästvänlig, så är det mot ogästvänlighetens gäst. Men nu är det för sent. Hen har redan kommit in.

Varje människa är knappast en ö. Men varje människa skulle nog gärna ha velat vara en  ö. Palmerna på de andra öarna ser alltid så mycket friskare ut.

Jag skall passa Djuret hela dagen. Vi skall sitta i gräset. Han skall rulla sig och nysa och fnysa. Jag skall försöka läsa men misslyckas.

Apropå att misslyckas tvingades jag igår, i reklampauserna, titta på Melodifestivalen. Jag är fortfarande övertygad om att det måste ha varit något fel på ljudet  - människor kan inte sjunga så dåligt, det är inte fysiskt möjligt. Till råga på allt är Tyskland värdland. Det är i detta som det största misslyckandet ligger - ty, de försökte vara roliga. Tyskar kan inte vara roliga. Ändå menade sig en av programledarna vara "komiker". Det dröjde inte många sekunder innan jag insåg att jag skulle kunna betala stora summor pengar för att få slita strupen av henne. En sådan fruktansvärd människa.

       När hur och varför förlorade egentligen tyskarna sin humor, om de nu någonsin har haft en? Vad gör de istället? Har de en annan metod för att bearbeta äckliga saker, hemska saker, otrevliga saker? Om inte: hur kan de leva? Kanske lever de inte, kanske bara är de, genomlider och väntar på slutet, eller kanske på det riktiga tusenåriga riket?