Snö över grönt vårgräs i morse. Sedan regn och sol om vartannat, och otroliga hagelstormar över mig och Djuret. Vi försökte gömma oss under en tall medan sikten blev allt mer skymd. Skymd, men.... det är nog inte riktigt förrän världen visar sig i sin mest absurda och skymda skepnad som man ser den på riktigt. Ser den såsom den verkligen verkar vara: sjuk. Då fnittrar man av desillusionering och släpper taget. Med ett halvskrattande leende tittade Djuret upp mot mig, samtidigt som han försökte blinka bort det hårda och kalla vita som slog mot hans mjuka och varma svarta nos - även han verkade se det vridna i de stora kulorna av is-snö. Till sist isade det in allt för mycket mellan barrgrenarna  vi gömde oss under, så vi flydde hem till mig.

          Strumporna och skorna ligger på tork på elementet.

          Hunden ligger på tork på  golvet.

Inspirerande seminarium. Alla kändes så icke-alienerade och icke-centrerade, fria när vi talade om frihet. Det är något drömskt surrealistiskt med hela den här dagen. Ombytligt väder, som om världen är förvirrad och gör uppror mot sig själv. Tryck från alla håll, högtryck och lågtryck, sol och regn och snö och hagel, vind och stillestånd. Korsvägar överallt: och ändå pressas man mellan dem, in i smala gränder och över tillfälliga gränser, till andra platser. Allt är möjligt nu.  Magi som uppstår då solen skiner på dropparna i gräset. Förtrollat glitter som på prinsessornas tid. Drakarna i grottorna mullrar och kryper fram... människorna säger oväntade saker, det är tillåtet nu -  och möjligt, det är möjligt, just idag är det möjligt.

Men ja, ni får gärna reagera som The Dude i The big Lebowski om ni så vill: "Yeah, well... that's just like your opinion, man..."