Ibland undrar man om man råkat förutspå saker och ting, på riktigt. Som i fredags. Jag vet inte hur länge jag har läst om gästvänlighet. Om kontrollerad gästvänlighet att kontrastera med en förutsättningslös gästvänlighet. Om detta att det kanske är omöjligt att utöva denna förutsättningslösa gästvänlighet - en gästvänlighet som inte tvingar på gästen några regler eller frågor eller tjänster-och-gentjänster, en gästvänlighet som består endast i att öppna dörren och låta vad eller vem det än är som väntar komma in. Om detta att den förutsättningslösa gästvänligheten bara kan ske ibland, en kort stund, ett ögonblick, som i ett mirakel.

        Och så har jag tänkt på detta med gästvänlighet och sömn - detta att det krävs en gästvänlighet utan frågande och utan kontroll, för att sömnen skall komma, eftersom sömnen är en annan, en främling som vi är beroende av. En främling vars anländande alltid på sätt och vis är ett mirakel. En främling som vi tar emot som i ett mirakel varje natt, till dess att vi inser att det är ett mirakel, varefter vi börjar låsa främlingen eller gästen, med förväntningar och frågor. Då uteblir såväl miraklet som gästen och sömnen.

       Så, i fredags natt kunde jag inte sova. Och jag tänkte på detta med gästvänlighet - detta att endast gästen eller främlingen kan befria herren, befria herren från våldet i herrens egna hem, befria herren från en instängdhet i sig själv, från en unken syrefattig luft. Jag tänker på detta, att endast gästen kan rädda mig, att jag endast kommer kunna somna om jag öppnar dörren, om jag låter mig drabbas.

       I frustration över sömnens uteblivande skickar jag så ett meddelande till en vän, om detta. Och vad händer - han frågar om det är okej att han och Grá, som nyss haft en spelning i Götet, kommer förbi och sover hos mig, nu, klockan fyra på natten. Jag tvekar och försöker vara förnuftig, känner att jag borde låta bli att vara gästvänlig trots att jag nyss tänkt ut detta - att det bara är en gästvänlighet eller en öppenhet som kan rädda mig. Jag tänker att, "nej, jag borde försöka sova i min stackars ensamhet istället...". Men sen kommer de ändå. Och jag blev nog räddad. Jag fick ingen sömn, men på något vis blev jag nog ändå räddad.

Förutsättningslöst gästvänlig var jag väl knappast, men nästan, där fanns i alla fall ett uns eller en gnutta förutsättningslöshet. För iklädd enbart morgonrock, med nedsläckt lägenhet, öppnade jag dörren för en jag kände och fyra jag inte kände - fyra främlingar: och där fanns ingen ekonomi i relationen, inga krav på tjänster och gentjänster, eller betalning och skuld. Jag fick oväntat besök - och ja, morgonen därpå bjöd jag faktiskt på gevalia.

Efter att ha sagt hejdå till gästerna på lördagsförmiddagen begav jag mig, i mycket sömndepraverat tillstånd, till hednisk konferens på Hisingen. Till en början orkade jag inte med mycket mer än att sitta på en sten i gräset tillsammans med två asatroende föräldrar och deras lilla son, som verkade märkligt orädd för denna euforiska och fria men slitna gestalt som var jag.

       Dagen fortlöpte sedan i magins tecken, på många plan. Ordo templis orientis. Aliester Crowley, aka slampan. Wicca. Eucharist. Svenska 1600-1700-talsföreställningar om diverse mytiska väsen: skogsrån, näcken, sjöjungfrur... Men viktigast av allt var återseendet av min bästa vän: en såndär vän som man kan vara borta från länge länge, men ändå sedan återvända till och känna det som om ingenting har hänt, som om ingen tid har passerat, som om allt är som det alltid har varit och som det borde vara, som om allt är fulländat för en stund.

Helgens känsla sammanfattas nog rätt bra av John Bauers Tuvstarr.