Lobotomi, eller dylikt, verkar jag ha utsatts för i natt. Eller kanske finns en mer mundan förklaring till segheten: dålig sömn, men av en fin anled (oj, skräck, de borrar i väggen i lägenheten bredvid, för ett ögonblick trodde jag att ett monster kommit in i mitt hem... morrande, anfall).

Var var jag? Jo, ickesömn av en fin anledning, inte på grund av den där otrevliga upphakningsmekanismen av ifrågasättande, utan på grund av livligt tänkande kring kolonialism, vargen och lammet, mötet, den första tvekan och den första förundran, den första hänförelsen - och sedan ätandet, alla som vill äta och som vill ätas, hur de som till en början inte vill bli slukade sedan ändå vill bli som det fruktade rovdjuret, och sen detta med gästvänligheten: hur man måste ta ställning, någon gång, ganska snabbt, efter det första bergatagande mötet med något radikalt annorlunda. Och så förstås detta kryptiska kidnappande av de andra, efter att ett första möte, ett första mottagande, ersatts med våld - behov av den andre, men att ta den andre med egen kraft, via tvång, eftersom han eller hon inte kan anlända själv, inte efter katastrofen - det misslyckade första mötet eller mottagandet. Sen vill alla äta och bli ätna, inte låta vara. De smittas av Vargsyndromet och Rödluvesyndromet, och det verkar handla om obotliga sjukdomar.

Jag kunde knappt ens somna efter att ha tvingat mig upp för att klottra ner detta, typ (nej, helt) naken på en stol i köket. Så nu är jag seg. Och det är orkan ute. Djuret och jag har rullat oss i gräset och hittat Gamlestadens alkisars tillhåll: en liten stuga utmed vattnet - potentiell lyx, eller lyxig misär kanske.