Enligt min bror ser jag "primordial" ut idag, "som om du just stigit upp ur underjorden".  Tack. Det är en look jag arbetat länge på att fullända. Och apropå primordialitet och kvinnligt abject-äckel kan jag rekommendera filmen Posssession:  smakprov.

Primordial eller inte. Jag känner mig faktiskt lite som om jag nyss stigit upp ur underjorden. Igår såg jag plötsligt träden! Som om jag lyckats skaffa mig en absolut naiv blick! Jag såg hur sjuka de är, egentligen, hur konstiga de är. Jag menar: bara titta på dem - de är ju otroliga! Stammar, med tjock bark, som liksom bara kommer upp ur jorden, och som sedan bara står där, helt stilla. Fast att jag känner mig underjordisk beror nog mest på att jag synes ha blivit lite otrevligt förälskad i att vara vaken. De senaste nätterna har jag inte kunnat sova. Även i mina få drömmar har jag varit vaken, eller åtminstone kretsat kring frågan om vakenhet. Till exempel drömde jag en av nätterna att jag inte kunde somna, men sen ändå somnade, för att då drömma att jag drömde att jag inte kunde somna. Runt runt runt. 

     Det är farligt att bli för medveten om det där, om hur man skiftar medvetandetillstånd, om hur man gör för att somna, om hur det överhuvudtaget är möjligt. För det är det ju inte, egentligen, tror jag. Varje insomnande är ett mirakel. Det borde inte kunna ske, trots att vi tar det för givet. Men just denna gång, just nu, uteblir inte sömnen på grund av en medvetenhet om insomnandets potentiella omöjlighet (!), utan på grund av att mitt medvetande helt enkelt inte vill sluta springa i den vakna världens ekorrhjul.

       Lite maniskt, alltså - lite som den där musrasen vars hanmus under parningssäsong springer runt som en dåre (kan djur vara dårar?) och parar sig med alla han hittar, utan att äta eller sova eller dricka, tills han inte tål mer, och dör. En ytterst komisk död, får man väl erkänna.

Istället för att sova har jag om nätterna läst C.G Jungs Det omedvetna. Köpt på antikvariat någon gång för länge sedan, fram till nu sparsamt läst. Den innehåller lite smått och gott. Som uttrycket: homo homini lupus - varje människa är en varg mot människan. Sant, sant: varg mot andra, mot varandra, varg mot sig själv - alla är vi vargar, även om vi för det mesta klär ur oss till mormödrar.

      Det visade sig även att boken, på fler nivåer än den uppenbara, kretsar kring grävande, i det omedvetna, i det gångna, i det knappt kvarvarande. I marginalen finns nämligen spår från vad någon annan tänkt och associerat, någon gång. Anteckningar , frågor, markeringar. En öppning till någon annans värld. 

     Efter lite funderingar kring dessa små spår har jag dock insett, att det nog inte är spår från någon annans själv, utan från ett av mina egna själv, ett passerat själv, ett bortglömt själv. Det som är fascinerande på riktigt, det är att jag fortfarande inte är helt säker på vems orden egentligen är.

Och så slutligen: ett vackert ljus som jag nästan lyckades fånga på bild häromdagen.