Folk pallar äpplen. Utan större huvudbry pallar de äpplen. Eller åtminstone med mycket mindre huvudbry än om de istället skulle ta äpplen från fruktdisken i någon affär. Och detta trots det i oss djupt rotade äppel-traumat i Lustgården. Det är ju lite roligt, egentligen, att det där första upproret upprepas i all evinnerlighet, av unga pojkar och flickor, in i våra dagar. En härligt förklädd initiationsrit, kanske.

Hur som helst...

Är det kanske som så att vi människor, liksom instinktivt, känner på oss att grönsaker och frukter och annat som växer ur marken inte egentligen kan ägas? Kanske bara vet vi att det inte kan vara fel att ta det där äpplet från grenen på trädet som bara står där, trädet som någon säkert gör anspråk på att äga - men som ändå, när vi tittar rent krasst, faktiskt bara står där, synligt och oägt och tillgängligt för alla? 

Mer äpplen: jag blev idag ombedd att visa upp min medhavda påse (med äpplen) när jag handlade. Vill jag undvika dylik förnedring i fortsättningen borde jag sluta utgå ifrån att alla misstänker mig. För då försöker jag se oskyldig ut; varpå jag ser väldigt skyldig ut. Flackande blick, nervöst leende, vriden trevlighet. Och sen dessa förklaringar: förklaringar som är sanningen, men som ändå plötsligt låter som världens lögner.

- Kan jag få titta i din påse där förresten?

- Javisst, jag var hos frukthandlaren innan. Det är äpplen.

De skyldiga låter mindre skyldiga än oskyldiga mig.

Det förbannat älskade kaffet är slut. Men det är bra ändå. Det kommer att bli bra.