Alienationsviruset

livnär sig på det avskärmade jaget

på den unkna, instängda lukten.

På ekot.

Ett virus som tynar bort när man går utanför och

vilar sig i andra.

I de trygga.

Ett virus att behärska genom att behärska

konsten att lämna sig själv.

Den alienerade är väl på sätt och vis alltid ensam. Samtidigt är det genom ensamheten som man kan fly undan alienationen - eftersom alienationen ju består av ett slags glapp eller en tomhet mellan människorna, ett glapp eller en tomhet på platsen där det skulle finnas en relation, där det skulle finnas en mellanmänsklighet. Undviks relationen så undviks också dess misslyckande: alienationen. Men i samma samtidighet finns glappet också mellan den alienerade och sig själv, på insidan, lite som ett brott i tiden - en icke-samtidighet med sig själv, en misslyckad naivitet eller ett misslyckat flöde. Tiden är ur led. Det är nog kanske framför allt däri den ligger, alienationen, i jagets plötsliga icke-samtidighet med sig självt.

Så. Alienationen förutsätter (den misslyckade) relationen. Ensamheten skulle alltså ha kunnat vara den absoluta boten mot alienationen, om det inte hade varit för att alienationen även delar jaget från sig självt. En omöjlig flykt. Men jag skall nog ändå ge den en chans. Jag skall nog ändå försöka springa bort ett tag, förhoppningsvis utan att istället hamna i ett splittrat jag.