Bygger jag någonsin? Har jag inte alltid varit the boss of jag-rivningsfirman? Jag tror att mina inre ögon ger ifrån sig superduperlaserstrålar som kan bryta ner nästan vad som helst om blicken hänger sig kvar tillräckligt länge. Egentligen är det väl bara bron som brinner, varje gång: inte det som faktiskt existerar, på andra sidan utanför bortanför mig. Men det blir onåbart, och på samma gång dimmigt och monstruöst tydligt, när blicken svävat över det i upprepningstvångets jävla evighet. Vi skapar verkligheten till vår avbild. (Vi är katastrofer) och den hemsökte säger allt när hen säger: "Jag ser något i ögonvrån, men så fort jag vänder blicken ditåt försvinner det." Allt och alla är spökbilder som upplöses när vi försöker se efter om det/ni verkligen är där. Det enda som stannar är det som måste bort.