Det var dimma och dis från marken till långt upp i himmelen hos mig igår. Man fick lov att gå runt och se skåda ana drömma: om jord och om frihet och om att vara obrydd inför människopratet. Man såg mossan och man fick lov, sa någon. Och man ville inget annat.

Någonting drog iväg med människorna, ett hårt tag om deras hjässor – kom nu, gå.

Ett ögonblick åt alkemisten. Ovan såsom nedan: vatten stiger från gömmet i jorden, urgammalt rör sig uppåt utmed ryggraden. Gå.