Revor i väggen och endast de som råkat krympa kan ta sig igenom. Likt myran, som helt omärkligt klättrar  upp för en stolpe utan att utbrista Ave Maria!, passerar de gränsen utan att blinka. Ingenting skaver, kroppen är mjuk och lätt och glider fram som en osedd sträng av sinnet om natten, där allt är möjligt och fasansfullt.

Det är som att det som slår slint slår rätt enligt andra regler.

Huden och ögonen och skuldrorna sjunker ner i sammet. Äntligen. I en kortvarig smärtsamhet virvlar rädslan över murarnas fall bort och det som förblir eller som blir, då, är ett sinne så besudlat att det gränsar till det obesudlade; som ägnar sig åt något som påminner om ett rent betraktande. Vattnet i vallgraven har avdunstat och dalat ner finfördelat över hela landmassan; det finns inte längre något som skiljer det orimliga från det rimliga. Gurkan på tallriken är på en och samma gång gurka och lakrits, laxen har en smak av blommor. Den grå som brukade dirigera Nej! och Inte här!. Inte så!, Orimligt! har plötsligt och för evigt fått förhinder och hans piedestal översvämmas nu av nyfikna djur, paddor och tigrar, små barn och annat som kryllar runt, kommer och går, utforskar och utforskas.