Att inte kunna sova måste vara ett straff från helvetet. Och det värsta är, att sömnproblem smittar. Det var så det började. Och det är just så skiten nu kommit tillbaks - efter en paradisisk period av god, underbar, ostörd, fantastisk sömn.

När en person som står mig närmre än någon annan för några år sedan drabbades, och inte måttligt, utan SÅ IN I HELVETE SVÅRT, det var då min paranoida hjärna också kom på tanken att - "jaha, det finns alltså en möjlighet att man inte somnar, det var värst..." - och så var ekorrhjulet i rullning. Sömnen är spårlöst försvunnen, ersatt av ångest och rädsla.

Vad få personer, i synnerhet psykologer, förstår, är att sömnproblem inte har ett jävla skit att göra med att man ligger och grubblar, eller har ångest över något. Problemet är, snarare, problemet i sig - problemet är att man inser att det finns en möjlighet att sömnen inte kommer, att sömnen inte är något garanterat, att sömnen inte låter sig kontrolleras eller påkallas.

När man väl insett detta, så börjar man uppleva det. När kvällen närmar sig kommer ångesten. En ångest som inte rör någonting annat än just denna möjlighet - möjligheten att sömnen uteblir. Sängen förefaller väldigt skrämmande: den blir rädslans och orons hamn - man vet att man i sina desperata försök att komma till sömnens land kommer ligga och vrida sig där, i timmar, livrädd, och med ständigt tilltagande hjärtrytm.

Sömntankar börjar komma. Konstiga drömlogiska tankar, idéer och bilder. Men man får syn på dem - "oj!, underbart - sömnen är på gång, yes!", och i samma stund som man får syn på sömnens inträde så förstör man den med sitt vakna identifierande av den. Sömnen var på väg, men det vakna sinnet såg den, och jagade bort den. Och så fortsätter det. I många, fruktansvärda timmar, tills man är så rädd att det enda man vill är att natten skall vara över - så att man slutligen får lov att lämna kampen mot vakenheten, för att istället ge efter för den.

I natt låg jag sådär i låt säga, 3-4 timmar, tills jag tvingades bort från sänghelvetet och ned till TV:n. Stargate SG-1 och Survivor. Program som med tanke på de tillstånd jag vanligtvis ser dem i - total ångest - är fullt förknippade med obehag.

Har man tur så lugnar TV:n en aning, hjärtrytmen saktas ned, de uppiggande hormoner hjärnan skickat ut i förberedelse på flykt jämnas ut, och man vågar slutligen ta sig an ett nytt försök.

Vid 5-6-tiden lyckades jag komma in i en orolig sömn. Och väl vaken sörjer jag nu den lyckliga tid av god sömn som nu hör till historien. Tanken på ikväll skrämmer mig.

Hade jag bara stannat hemma igår hade detta aldrig hänt..

Jag skall inte klandra någon annan än Gud - men det räckte att en god vän nämnde sina sömnproblem under gårdagen, och mina fick nytt liv. Så lite behövs det. Det behövs ingen depression, ingen allmän oro, ingen allmän ångest - bara insikten att det finns en möjlighet att sömnen inte kommer, och en rädsla för att den inte kommer komma. Ett tanke-frö och allt är kört.

Så jävla glad är jag för tillfället. Älskade sömn, jag saknar dig.

Saxat från ett helt seriöst inlägg på Helgon.se

"Jag har alltid haft problem med att sköta mig och så  

men min intelligens har alltid varit fläckfri".

Fläckfri intelligens alltså.

Ok...

Det var fan inte illa.

Grattis vännen, grattis!

Jag antar att man snart kommer få se dig jämte namn som...

Foucault

Adorno

Merleau Ponty

Deleuse

Derrida

och... varför inte - Platon?

Dessutom skulle herrarna bakom dessa stora namn knappast våga sig på att påstå att deras "intelligens är fläckfri"...

Vilket innebär -  du kommer klå dem alla!

Go for it girl!

Men...

En fråga återstår:

- Kan intelligens vara befläckad?

Talar man inte, snarare, om högre resp. lägre intelligens?

Om intelligens i skala?

Hur fan ser en befläckad intelligens ut?

På vilket sätt är den smutsig?

Har man en smutsig intelligens om man, låt oss säga...

TALAR OM INTELLIGENS I FEL TERMER, och, exempelvis...

påstår att den kan vara BEFLÄCKAD?

Vem vet, vem vet...

Nu återgår i alla fall jag till mina auberginer.

Att Hitler lever på sydpolen, i den ihåliga jorden, tillsammans med lucifer-dyrkande ödle-semiter, Elvis Presley, och ett par tre tusen nazi-tillverkade UFO:n - det har vi ju alla numera börjat ta för sant, och inte minst acceptera.

Men: nu har ett nytt kusligt samband hamnat i min famn.

Jag kan inte med ord beskriva dess hemskhet, dess....

nä, det är bara för hemskt.

Förlåt mig, men jag... jag kan inte prata om det.

Det är för... TUNGT.

Herregud.... Hermann Göring.

och... och... Henrik Dorsin.

Vem kunde tro?

Vem? vem? vem?

DET ÄR FÖR HEMSKT!

Det vi mest fruktat har besannats....

Så var det åter dags att ta tag i ett projekt som, på grund av diverse  kringdrällande wunderbaum-stinkande raggare och deras tendens att samla på sig vad än de må få syn på utmed vägen (vare sig det är älg-varningsskyltar, brevlådor, fågelskrämmor, snöpinnar, eller medelstora barn), legat på is ett tag.

Projektet går så som bilden visar ut på att transformera skog och mark en aning. Pretentiöst, eller hur? Raggarna verkar i vilket fall tycka att det är värt besväret att dra ner och föra bort så många skyltar som möjligt. Dödsdammen, Nattblommor, Gud, och hela fyra stycken Edens Lustgård har försvunnit so far. Så, nu har de fått två nya skyltar att roa sig med - Genväg till Ghana och Nu är du framme - placerade så pass långt in i skogen att det krävs en relativt ambitiös skyltplockar-grupp. En som vågar göra uppoffringar. En som inte ger upp. En som har mod och styrka. Alltså - en som orkar kliva ur bilen ett slag.

Så var det dags för mammas årliga vansinnesinfall: släktträff i Kareby. Och redan nu, innan alltsammans rent officiellt startat, har udda figurer börjat krylla i hörnen...

I köket: Mormor: i sin vanliga prakt - butter och muttrandes. Sur som helvetet. IRRITERAD. Snart får jag veta varför - disktrasan är för stor. Och det kan man ju förstå: om NÅGOT är irriterande, så torde det ju vara på tok för stora disktrasor. USCH så hemskt det är. VIDRIGT. En gång hade vi en JÄTTESTOR disktrasa. Oj så jobbigt det var...

"Du, Charlotte, kan vi inte göra en sak - kan vi inte dela disktrasan?". Som om jag överhuvudtaget brydde mig insisterar jag på att det kanske är bra med en stor disktrasa?! Hon ger med sig, för en stund. Men  det dröjer inte länge förrän hon ilsket utbrister "näe! nu klipper jag itu den! jag får väl köpa en ny disktrasa till mamma i så fall...". Herregud mormor. VI BRYR OSS INTE OM DISKTRASAN!

Överallt: Mamma: kringflygandes med en mordisk blick som säger "JAG VILL GRÅTA ALLT ÄR SÅ FÖRBANNAT STRESSIGT!" Trots att allt är kolugnt. Någon ropar efter henne, utan att bära någon som helst ansträngning eller press i rösten, och mamma kastar sig ut likt en kula skjuten ur en kanon. Blicken är VILD. För att inte säga GALEN. "JAAAAAA! JAG KOMMER!!!" Ropar hon förtvivlat medan hon närmar sig den som ropat. 

Här: Jag: kurerar mig med Simon & Garfunkel och undrar hur länge det dröjer innan mamma kommer inrusandes. Jag är rädd...

Jag tycker mig ha byggt upp en helt och hållet oemotsägbar teori kring bodybuilders. Ja, jag snackar alltså om de där glansiga, gyllenbruna, seniga, köttiga – och på bilder ofta halshuggna – kropparna, som spänner sig så att de nästan spricker, och av någon helt outgrundad anledning tycks tilltala vissa människor.

Min tes är att strävandet efter att nå detta utseende bottnar i ett strävande efter att se så aptitlig ut som möjlig. Kroppsbyggarna vill, helt enkelt, uppfattas som ätbara, som läskande måltidsstycken. Lägg bara en bild av en kroppsbyggare, insmord och solbränd, bredvid bilden av en grillad kyckling – är inte likheten ganska slående? Svettiga, glansiga, gyllenbruna, halshuggna, seniga och muskulösa. Båda parterna tenderar till och med att vara insmorda i fett. Redo att få kniven i ryggen och grillsås över bröstet.

Plocka kantareller, vandra i skogen, lyssna på fågellkvitter, måla spiraler i sensommarvindar, äta nyfallna vildäpplen, andas djupa andetag, höra säven susa och bäckar brusa, varken röka eller snusa....

 Ursäkta mig; men har jag inte med detta gjort absolut allt som en stackars liten post-Amsterdam-stressad själ kan tänkas behöva göra för att nå lite, bara lite, sinnesfrid? Jag har, till och med, försökt undvika att göra min mage upprörd (tja, ok, såhär i efterhand, när jag ser tillbaks på saker och ting, inser jag att just DET kanske misslyckades en aning – fem koppar kaffe, två paket läkerol, och sådan där sockerfri saft som just då man dricker den smakar underbart, men som väl nere i magen ser till att den vidrigaste av eftersmaker osar upp och ut på tungan…) och (OBS!) skrivit en att-pricka-av-lista, i hopp om att finna något slags fokus. Men. I HELVETE HELLER. Rastlöshet uber alles, jag vacklar av och an, som en jävla AND. And. *Andas*

Först började jag läsa Derrida, men befläckad av någon slags anti-koncentration gav jag snart upp. Övergick till att tillverka mytologiska skyltar; ämnade att ersätta de som raggarhelveterna dragit ned under några av sina fylle-turer med Epatraktorn. Men.  Det är knappt att jag har tålamod nog att hämta sågen ur snickarboden, eller, för den delen, hacka sönder det sega skinnet som bildats på grundfärgen. Jag tänder facklan och söker upp ett uns tålamod; och får tre skyltar målade. Då var det klart. VAD FAN skall jag göra nu? Måla tavla. Jag har en jävel som vägrar ge sig. Den har ett sådant där rytmiskt fel i vänstra hörnet. Formerna vägrar komma överrens. Det krävs ett rejält våld för att hålla saker och ting på plats. Området hade tidigare målats över säkert tre gånger. Med dagens övermålningar kan den siffran dubblas.  Och dubblas kan även graden av rastlöshet i min själ.

 Kvällen lär väl sluta som den slutade igår; framför youtube-klipp där uttråkade amerikanska soldater i Irak fördriver tid med att reta irakiska barn, kasta hundvalpar utför stup, och stångas med getter.

Om man ändå hade en get att stångas med, eller ett irakiskt barn att reta. Eller, varför inte - ett krig att föra.

För fler målniningar: titta in på  http://skomakardotter.webs.com/apps/photos/

Jag hörde nyss att en man via anmälan försökt förbjuda sin granne från att röka - I HENNES EGEN TRÄDGÅRD. Denna råkade nämligen gränsa till gnällspikens, och den rök som blåste över från hennes sida till hans var tydligen så hemsk att gnällspiken menade på att, om grannens trädgårds-rökande fortsatte, så skulle han snart finna sig tvingad att bära gasmask då han vistades i sin trädgård samtidigt som hon rökte i sin.

Vad hände egentligen med det där snacket om att vi nordbor tack vare det karga klimatet skulle vara särskilt härdade?