Så var det dags för mammas årliga vansinnesinfall: släktträff i Kareby. Och redan nu, innan alltsammans rent officiellt startat, har udda figurer börjat krylla i hörnen...

I köket: Mormor: i sin vanliga prakt - butter och muttrandes. Sur som helvetet. IRRITERAD. Snart får jag veta varför - disktrasan är för stor. Och det kan man ju förstå: om NÅGOT är irriterande, så torde det ju vara på tok för stora disktrasor. USCH så hemskt det är. VIDRIGT. En gång hade vi en JÄTTESTOR disktrasa. Oj så jobbigt det var...

"Du, Charlotte, kan vi inte göra en sak - kan vi inte dela disktrasan?". Som om jag överhuvudtaget brydde mig insisterar jag på att det kanske är bra med en stor disktrasa?! Hon ger med sig, för en stund. Men  det dröjer inte länge förrän hon ilsket utbrister "näe! nu klipper jag itu den! jag får väl köpa en ny disktrasa till mamma i så fall...". Herregud mormor. VI BRYR OSS INTE OM DISKTRASAN!

Överallt: Mamma: kringflygandes med en mordisk blick som säger "JAG VILL GRÅTA ALLT ÄR SÅ FÖRBANNAT STRESSIGT!" Trots att allt är kolugnt. Någon ropar efter henne, utan att bära någon som helst ansträngning eller press i rösten, och mamma kastar sig ut likt en kula skjuten ur en kanon. Blicken är VILD. För att inte säga GALEN. "JAAAAAA! JAG KOMMER!!!" Ropar hon förtvivlat medan hon närmar sig den som ropat. 

Här: Jag: kurerar mig med Simon & Garfunkel och undrar hur länge det dröjer innan mamma kommer inrusandes. Jag är rädd...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...