Så tog månadskortet slut än en gång, och Skomakardotter beslutar att satsa på ett sådant där fiffigt "ladda på med valfri summa"-kort. Fast det var förstås innan hon drog sig till minnes hennes nedsatta (på)minne(l)s(e)förmåga. Saken är som sådan att då de, uppenbarligen mycket intelligenta, gubbarna på västtrafik, satte sig ned för att ta fram denna underbara kort-modell synes de ha utgått ifrån att si sådär 15 års bussåkande (och stämplande) inte satt några som helst spår i den lilla ungmöns vanemönster. Varför annars tog de det briljanta beslutet att "men JA - såklart! Vi ändrar så att det inte längre räcker med att stämpla EN gång, när man går på bussen, så som det ALLTID varit, och så som ALLA ÄR VANA VID ATT DET SKALL VARA, utan nu även måste dra kortet VID AVSTIGANDET!”.

Så var sagan skriven. Och så börjar ett nytt kapitel i Skomakardotters liv - kapitlet då hon under hela bussresan måste upprepa mantrat "glöm inte att dra kortet när du går av, glöm inte att dra kortet när du går av, glöm inte att dra kortet när du går av, glöm inte att dra kortet när du går av, glöm inte att dra kortet när du går av", som för att garanterat inte falla tillbaks in i det gamla onda tankemönstret att "när jag går av är jag FRI FRI FRI, som en fågel, fri fri fri, utan bekymmer, utan måsten, utan tvång". Så gjorde hon idag. Mantra mantra mantra. Rabbla rabbla rabbla. Inte glömma. Vad som helst - men inte glömma. Bussen saktar in. Skomakardotter plockar - som extra påminnelse för sig själv - upp kortet ur väskan innan hon ställer sig upp. "Detta kommer gå vägen, detta kommer att gå vägen, det kommer klara sig, ta det bara lugnt så ordnar det sig, koncentration, koncentration, det är inte långt kvar nu, glöm inte, glöm inte, GLÖM INTE DRA KORTET, håll ut, du klarar det..." tänker hon.

Så. 30 sekunder senare. 5 meter utanför bussen. På väg över gatan mot cykeln - "hmm, jag håller något i handen" tänker hon, ”vad kan det vara…”. Hon tittar efter och ser att "jaha, det är visst busskortet jag håller i, så märkligt... varför håller jag i....". Sen minns hon. Helvete. Hon glömde dra kortet. Trots säkerhetsåtgärden att ha kortet redo i handen vid avstigande hann hon glömma. Inom loppet av de tre metrarna mellan sittplatsen till dörren. Tre ynka meter.

Hon tvingas rusa tillbaks innan bussen kör iväg, och stämplar ut sig i sista stund. Vad säga? Det kommer ta olidligt lång tid innan den envetna vanföreställningen att ”engångsstämpling räcker” kan begravas en gång för alla. Förmodligen sker det i samband med att gubbarna på västtrafik har ett NYTT möte. Där de beslutar att ”men hörni, detta med att stämpla TVÅ GÅNGER, var inte det lite korkat? Jag menar, folk lär ju vara vana vid att det räcker att stämpla vid påstigandet. Det är nog bäst att vi återinför det gamla systemet igen. Tänk så lättade våra resenärer kommer bli”

And so it goes on and on and on,

forever and ever,

until we die, and die, and die again,

until death do us part.