Så var det dags för mammas årliga vansinnesinfall: släktträff i Kareby. Och redan nu, innan alltsammans rent officiellt startat, har udda figurer börjat krylla i hörnen...

I köket: Mormor: i sin vanliga prakt - butter och muttrandes. Sur som helvetet. IRRITERAD. Snart får jag veta varför - disktrasan är för stor. Och det kan man ju förstå: om NÅGOT är irriterande, så torde det ju vara på tok för stora disktrasor. USCH så hemskt det är. VIDRIGT. En gång hade vi en JÄTTESTOR disktrasa. Oj så jobbigt det var...

"Du, Charlotte, kan vi inte göra en sak - kan vi inte dela disktrasan?". Som om jag överhuvudtaget brydde mig insisterar jag på att det kanske är bra med en stor disktrasa?! Hon ger med sig, för en stund. Men  det dröjer inte länge förrän hon ilsket utbrister "näe! nu klipper jag itu den! jag får väl köpa en ny disktrasa till mamma i så fall...". Herregud mormor. VI BRYR OSS INTE OM DISKTRASAN!

Överallt: Mamma: kringflygandes med en mordisk blick som säger "JAG VILL GRÅTA ALLT ÄR SÅ FÖRBANNAT STRESSIGT!" Trots att allt är kolugnt. Någon ropar efter henne, utan att bära någon som helst ansträngning eller press i rösten, och mamma kastar sig ut likt en kula skjuten ur en kanon. Blicken är VILD. För att inte säga GALEN. "JAAAAAA! JAG KOMMER!!!" Ropar hon förtvivlat medan hon närmar sig den som ropat. 

Här: Jag: kurerar mig med Simon & Garfunkel och undrar hur länge det dröjer innan mamma kommer inrusandes. Jag är rädd...