Att inte kunna sova måste vara ett straff från helvetet. Och det värsta är, att sömnproblem smittar. Det var så det började. Och det är just så skiten nu kommit tillbaks - efter en paradisisk period av god, underbar, ostörd, fantastisk sömn.

När en person som står mig närmre än någon annan för några år sedan drabbades, och inte måttligt, utan SÅ IN I HELVETE SVÅRT, det var då min paranoida hjärna också kom på tanken att - "jaha, det finns alltså en möjlighet att man inte somnar, det var värst..." - och så var ekorrhjulet i rullning. Sömnen är spårlöst försvunnen, ersatt av ångest och rädsla.

Vad få personer, i synnerhet psykologer, förstår, är att sömnproblem inte har ett jävla skit att göra med att man ligger och grubblar, eller har ångest över något. Problemet är, snarare, problemet i sig - problemet är att man inser att det finns en möjlighet att sömnen inte kommer, att sömnen inte är något garanterat, att sömnen inte låter sig kontrolleras eller påkallas.

När man väl insett detta, så börjar man uppleva det. När kvällen närmar sig kommer ångesten. En ångest som inte rör någonting annat än just denna möjlighet - möjligheten att sömnen uteblir. Sängen förefaller väldigt skrämmande: den blir rädslans och orons hamn - man vet att man i sina desperata försök att komma till sömnens land kommer ligga och vrida sig där, i timmar, livrädd, och med ständigt tilltagande hjärtrytm.

Sömntankar börjar komma. Konstiga drömlogiska tankar, idéer och bilder. Men man får syn på dem - "oj!, underbart - sömnen är på gång, yes!", och i samma stund som man får syn på sömnens inträde så förstör man den med sitt vakna identifierande av den. Sömnen var på väg, men det vakna sinnet såg den, och jagade bort den. Och så fortsätter det. I många, fruktansvärda timmar, tills man är så rädd att det enda man vill är att natten skall vara över - så att man slutligen får lov att lämna kampen mot vakenheten, för att istället ge efter för den.

I natt låg jag sådär i låt säga, 3-4 timmar, tills jag tvingades bort från sänghelvetet och ned till TV:n. Stargate SG-1 och Survivor. Program som med tanke på de tillstånd jag vanligtvis ser dem i - total ångest - är fullt förknippade med obehag.

Har man tur så lugnar TV:n en aning, hjärtrytmen saktas ned, de uppiggande hormoner hjärnan skickat ut i förberedelse på flykt jämnas ut, och man vågar slutligen ta sig an ett nytt försök.

Vid 5-6-tiden lyckades jag komma in i en orolig sömn. Och väl vaken sörjer jag nu den lyckliga tid av god sömn som nu hör till historien. Tanken på ikväll skrämmer mig.

Hade jag bara stannat hemma igår hade detta aldrig hänt..

Jag skall inte klandra någon annan än Gud - men det räckte att en god vän nämnde sina sömnproblem under gårdagen, och mina fick nytt liv. Så lite behövs det. Det behövs ingen depression, ingen allmän oro, ingen allmän ångest - bara insikten att det finns en möjlighet att sömnen inte kommer, och en rädsla för att den inte kommer komma. Ett tanke-frö och allt är kört.

Så jävla glad är jag för tillfället. Älskade sömn, jag saknar dig.