Jag är hemma igen. Detta är min lägenhet. Mina tavlor hänger på väggarna. Mattan är min, jag har fått den av en vän till mormor. Sängen är samma säng som jag sovit i de senaste 15 åren. Ja, jag är hemma. Detta är mitt hem.

Men det är ett nytt hem. Jag har aldrig sett det förut. Det är... Främmande. Märkligt, riktigt märkligt. Förvisso, det är inte längre riktigt så märkligt som när jag precis steg in här igen, efter en månad på resande fot. Då var det inte endast märkligt - utan helt sjukt. "Var det verkligen såhär det såg ut? Vad ljust det är... Vad gör man här? Skall jag bo här?".

Det familjära görs främmande, det främmande görs familjärt. I resandet är allt normalt. De sjukaste av scener och platser och vyer är normala.  Detta att man befinner sig många, många mil hemifrån, ensam på ett tåg, i ett land med människor som talar andra språk - det är normalt. Alltsammans. Inget konstigt alls. Varför? Jag vet inte...

Sista nattresan, från Wien till Hamburg, fick jag en försmak av det som nu hänt. Alltså, hur jag plötsligt ser blåögt och nytt och förvånat på allt som varit känt och bekant för mig sedan länge. Hur jag plötsligt ser det som de hemma-blinda ögonen innan sett förbi. I sängen på tåget ligger jag med mobilen i handen. Jag halvsover. Och jag känner den där konstiga tyngden, från mobilen. Konstig... eftersom jag aldrig riktigt kunnat känna något så vanligt som tyngd innan, inte så rent och naivt som jag då kände mobilen i min hand. När man känner och upplever det familjära på riktigt, då möter man det mest främmande av allt - det verkligt konstiga, i det bekanta.

Och nu. Jag är hemma. Men det har inte riktigt sjunkit in, inte på djupet. I natt vaknade jag... förvirrad rädsla. "Herregud, var är jag? Vilket land? Hur har jag kunnat glömma vilket land jag åkt till? Är det Rumänien?" Jag tänder ficklampan på mobilen för att se mig omkring i rummet - "Jag kan inte tända den riktiga lampan, utifall någon annan sover här..." Jag blir allt mer övertygad om att jag råkat somna på fel ställe, i någon reception på något vandrarhem i något land. "Hur har jag kunnat glömma vilket land jag åkt till? Jag känner verkligen inte igen mig. Var är jag? Vad är detta för ett rum? Hur länge har jag sovit här?" Jag lyser ovanför sängen. "Märkligt, de där teckningarna ser bekanta ut... " Någonstans där trillar poletten ner och jag inser att jag är hemma. 

Men jag är egentligen inte hemma, för hemma är konstigt. Hemma är främmande. Hemma är sjukast av allt.

Den Svarta Kyrkan i Brasov (Rumänien) är också ganska märklig dock...