Djuret har rastats, så, nu åter - till anekdoten, och sorterandet, att dela in i kapitel och teman: "Professor i resande" skulle ett kapitel kunna heta. Det skulle handla om hur det oväntade sker, med vissa, med de som gör resandet till en vetenskap och sig själva till högmodiga experter. Flera sådana har jag träffat.

       Innerst inne är de ledsna, vilsna, självhatiska, och de döljer allt detta med en arrogant fasad. De har varit överallt, de är Mäktighet, de är vandrande guideböcker och de fnyser åt faktafel, åt turism, åt de som inte vet. Och för dem är alla oventande, oerfarna och dumma - alla utom de själva. För de har rest. De har rest och de har gjort resandet - som i de flesta fall är dogmatismutmanande, en attack mot egot, ett uppluckrande av gränser, ett utvidgande av ödmjukhet - till en bastant borg där de själva sitter som kungar. Man måste be dem om nåd, man måste falla på knä inför dem för att få tillgång till Deras värdefulla uppmärksamhet, man måste göra sig förtjänt deras visdom. Man kommer känna sig liten, man kommer känna sig obetydlig, förbisedd, när de talar till en. För de har rest, de har sett, de är erfarna, och de tar betalt för att dela med sig. Priset är underkastelse.

       En man i 30års åldern checkar in på vandrarhemmet i Zakopane i Polen, nedanför Tatrabergen. Rumskompis, en av 11. I vanlig ordning hälsar jag, frågar, pratar, delar med mig. Den erfarna resenären besvarar mina frågor men han gör det kort, mekaniskt, och han ställer inga frågor tillbaks, han stannar inte upp i det han gör, han tittar inte på mig. De få gånger han frågar något tillbaks, så är det i hopp om att vinna makt, skapa osäkerhet, göra Dig till Liten.

     De leder samtalen, in till ställen där de kan få nämna och visa sin erfarenhet,  sin Resvetenskap. För då kan de andra känna sig små, och Professorn i Resande känner en makt, en tillfredsställelse. Resandet som borde ge perspektiv och ödmjukhet ger istället en hybris. Men bakom all hybris finns en osäkerhet. Den säkra och trygga äger ödmjukhet. Arrogans och storhetsvansinne växer bäst och mest i den som är hålig och skakig på insidan. Man kan tänka på det, innan man faller offer för Professor Resande's maktutövning. Lika lite som en sant ödmjuk person skulle kunna kalla sig Kung i Ödmjukhet, skulle en sann resenär, en som verkligen reser, komma till en punkt där hen kallar sig Kung av Resande.

Tågrälsen förde mig hem till hit, alldeles precis nyss, alldeles igår. En månad i Bortaifrånhemmet - en vacker plats. Jag har inte många saker med mig hem, bara lite rumänskt vatten och rökelser från Torún i Polen. På sista anhalten i Rumänien (Sibiu) lämnade jag även efter mig, en väl utvald ost och en handduk. I packningen jag fick med mig hem hit finns å andra sidan mycket annat, minnen och sådant tjafs, mängder av bilder, mängder av känslor av människor jag mött. Och i andrummet som är Resandet, i andrummet av en aktivitet som inte rymmer plats för existentiellt grubbel, ångest över De Stora Målen, ångest över prestation, över jaget, över allt det där västerländska tjafset, i det andrummet har jag nog fått mig lite väl behövda "nya" idéer om vad jag skall med mitt liv till.

        Vissa människor reser livet ut (jag har mött många), kanske för att undvika det Stora Svåra i att vara hemmastadd och bygga upp. Resandet är enkelt, snabba mål och en ny mening för varje dag. Det bofasta livet är svårare. Är man ständigt i samma rum med samma människor och samma sysslor måste man skapa sig något annat, ett stort mål för framtiden. Det tär. Resandet är enkelt, lugnande för själen - även om man kanske tror och tänker, att det borde vara tvärt om.

          En månad är ingen lång tid. Inte egentligen. Men ändå känner jag samma sak som andra resande: det går inte att måla en enkelriktad linje över allt, över väg och tid och upplevelse. Istället dras man till anekdoten. Att skriva så som John Mandeville (den medeltida resenären som förvisso aldrig reste) gjorde. Börja med småsaker. Kanske med nattresan från Medias (Rumänien) till Wien, där jag delade hytt med en rumänsk-österrikisk familj. Jag och familjens äldste son skapade myter och lekar kring filtmänniskorna... Eller kanske borde jag börja med... nej, jag hinner inte mer nu. Djuret väntar på mig, och saknaden har varit stor, så det ligger mig varmt om hjärtat att vandra över till Honom.

Jag avslutar för stunden med min sista bild från Rumänien, solnedgång på tågstationen i Medias.