Djuret har rastats, så, nu åter - till anekdoten, och sorterandet, att dela in i kapitel och teman: "Professor i resande" skulle ett kapitel kunna heta. Det skulle handla om hur det oväntade sker, med vissa, med de som gör resandet till en vetenskap och sig själva till högmodiga experter. Flera sådana har jag träffat.

       Innerst inne är de ledsna, vilsna, självhatiska, och de döljer allt detta med en arrogant fasad. De har varit överallt, de är Mäktighet, de är vandrande guideböcker och de fnyser åt faktafel, åt turism, åt de som inte vet. Och för dem är alla oventande, oerfarna och dumma - alla utom de själva. För de har rest. De har rest och de har gjort resandet - som i de flesta fall är dogmatismutmanande, en attack mot egot, ett uppluckrande av gränser, ett utvidgande av ödmjukhet - till en bastant borg där de själva sitter som kungar. Man måste be dem om nåd, man måste falla på knä inför dem för att få tillgång till Deras värdefulla uppmärksamhet, man måste göra sig förtjänt deras visdom. Man kommer känna sig liten, man kommer känna sig obetydlig, förbisedd, när de talar till en. För de har rest, de har sett, de är erfarna, och de tar betalt för att dela med sig. Priset är underkastelse.

       En man i 30års åldern checkar in på vandrarhemmet i Zakopane i Polen, nedanför Tatrabergen. Rumskompis, en av 11. I vanlig ordning hälsar jag, frågar, pratar, delar med mig. Den erfarna resenären besvarar mina frågor men han gör det kort, mekaniskt, och han ställer inga frågor tillbaks, han stannar inte upp i det han gör, han tittar inte på mig. De få gånger han frågar något tillbaks, så är det i hopp om att vinna makt, skapa osäkerhet, göra Dig till Liten.

     De leder samtalen, in till ställen där de kan få nämna och visa sin erfarenhet,  sin Resvetenskap. För då kan de andra känna sig små, och Professorn i Resande känner en makt, en tillfredsställelse. Resandet som borde ge perspektiv och ödmjukhet ger istället en hybris. Men bakom all hybris finns en osäkerhet. Den säkra och trygga äger ödmjukhet. Arrogans och storhetsvansinne växer bäst och mest i den som är hålig och skakig på insidan. Man kan tänka på det, innan man faller offer för Professor Resande's maktutövning. Lika lite som en sant ödmjuk person skulle kunna kalla sig Kung i Ödmjukhet, skulle en sann resenär, en som verkligen reser, komma till en punkt där hen kallar sig Kung av Resande.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...