Tågrälsen förde mig hem till hit, alldeles precis nyss, alldeles igår. En månad i Bortaifrånhemmet - en vacker plats. Jag har inte många saker med mig hem, bara lite rumänskt vatten och rökelser från Torún i Polen. På sista anhalten i Rumänien (Sibiu) lämnade jag även efter mig, en väl utvald ost och en handduk. I packningen jag fick med mig hem hit finns å andra sidan mycket annat, minnen och sådant tjafs, mängder av bilder, mängder av känslor av människor jag mött. Och i andrummet som är Resandet, i andrummet av en aktivitet som inte rymmer plats för existentiellt grubbel, ångest över De Stora Målen, ångest över prestation, över jaget, över allt det där västerländska tjafset, i det andrummet har jag nog fått mig lite väl behövda "nya" idéer om vad jag skall med mitt liv till.

        Vissa människor reser livet ut (jag har mött många), kanske för att undvika det Stora Svåra i att vara hemmastadd och bygga upp. Resandet är enkelt, snabba mål och en ny mening för varje dag. Det bofasta livet är svårare. Är man ständigt i samma rum med samma människor och samma sysslor måste man skapa sig något annat, ett stort mål för framtiden. Det tär. Resandet är enkelt, lugnande för själen - även om man kanske tror och tänker, att det borde vara tvärt om.

          En månad är ingen lång tid. Inte egentligen. Men ändå känner jag samma sak som andra resande: det går inte att måla en enkelriktad linje över allt, över väg och tid och upplevelse. Istället dras man till anekdoten. Att skriva så som John Mandeville (den medeltida resenären som förvisso aldrig reste) gjorde. Börja med småsaker. Kanske med nattresan från Medias (Rumänien) till Wien, där jag delade hytt med en rumänsk-österrikisk familj. Jag och familjens äldste son skapade myter och lekar kring filtmänniskorna... Eller kanske borde jag börja med... nej, jag hinner inte mer nu. Djuret väntar på mig, och saknaden har varit stor, så det ligger mig varmt om hjärtat att vandra över till Honom.

Jag avslutar för stunden med min sista bild från Rumänien, solnedgång på tågstationen i Medias.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...