Jag var på en föreläsning som jag förstod nästan ingenting utav. Den handlade om Lacan via Zizek, och hur Zizek, då det gäller frågan om begär, på något vis bor granne med Augustinus. Men inget begär utan någon som begär: frågan om subjektets botten stod i kvasicentrum.  Vi finns inte, det vet ni väl? I varje ordentligt självreflekterande finner sig människan snart förvirrad och vilsen i ett spegelhus, där inget centrum står att finna. Allt går runt, tvärsemot, hit och dit: allt är tomt, ett centralt något kan inte lokaliseras.Vad skulle det vara? Vad skulle vi finna där längst ner? En ödla? Ett minne? 

              Augustinus menade, som jag förstod det, att människans botten eller innersta kärna är onåbar och ogreppbar: eftersom den är Gud. Gud är här hos oss, ioss. I mötet med detta innersta - som visar sig vara Den Andre: Gud - skakas membranen om och organismen tvingas omdefiniera sig själv. Oganismen får syn på sig själv som en slags främling och medan hen står förundrad och pacificerad inför denna uppenbarelse drar en storm in över land. Och när stormen med våld gjort om landskapet avslöjas nya stigar och vyer, och sånt, ni vet: yadayada. Det verkar så vara tal om ett slags förfrämligande av självet: genom mötet med just självet, då detta själv visar sig vara främmande för det vardagliga jaget - det jag som är uppbyggt av begär, möten, relationer, förväntningar, idéer, det historiskt bundna. Ett ickenarcissistiskt Själv går vidare mot... något annat. Och detta tillskillnad från de låsta och lurade narcissistiska subjektet: som tror dig vara enat och klart definierat, som drivs förbi och genom olika jordiska lockelser, som identifierar sig med ditt och datt, som aldrig blir av med hungern eftersom det strävar efter det ändliga allena. Sträva istället efter Gud. Begär Gud. Begär den Andre i din mitt, och du får vara med om en omskakning och en realisation som i någon mån gör dig mätt.

            Zizek sades ha en liknande reflektion kring subjektet: begäret, det evigt och irrationellt strävsamma, det egoistiska, det fåfänga, det ickeeftertänksamma, kan befrias från sitt egna narcissistiska fängelse genom att erkänna: driften är sanning. Möt driften och se din botten i vitögat. Men du kan aldrig bli dig själv, du kan aldrig finna dig själv - för subjektet är tomt. Jobbigt, eller hur?

Zizek ser tomhet där Augustinus ser fullhet. Frågan är: finns det någon skillnad?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...