I samma stund som begynnelsen begynnte och Gud började dra sig tillbaka blev vi bestulna på våra ögon. Vi var sedan spöken upprätthållna av den starkaste blick. Någon applåderar föreställningen och försöker ignorera ett obehag, för ingen av skådespelarna är egentligen här. De har blivit besulna sin närvaro och sin blick.

Horisonten breder ut sig och skiljer vatten från vatten.

       I de ögonblick man känner att man börjar närma sig formen av det ideala jaget händer det att man slits loss nästan helt från detsamma, och blir ett jag som av naturen endast är förmöget till att betrakta. "Den" som publikjaget ofriskt bländas av ter sig som ett hologram, knappt där, maskineri utan själ. Det rullar på tomt och publikjaget applåderar vilt, förförd med en klump i halsen för det vet att det som utspelas är ett skuggspel. Skådespelarna där på scen bär inte masker, de är masker. Trots och eftersom de står i rampljuset är de inte längre närvarande. De är objekt, livligt betraktade men livlösa.

Den enda som är fullt närvarande är en enmanspublik med stulna ögon. Det ideala jaget är ett hyllat spöke.