Någons ansikte, tyst utan text, utan ord och mummel, lösryckt från allt utom dess själva uppenbarelse: här, ögon, blick, framför mig. Den någon är innan man skriver henne, innan man frågar: Vad heter du? Vad gör du? Var bor du?, och får en känsla för hennes sinne för humor och hennes politiska dragningar. Den som, just då, än så länge, bara syns och känns, står och kanske ler. Bara något rent påtagligt är där, inför mig, boom; det finns inget runt, det finns inget bakom.

Ni blir tystare på sätt och vis, men ni har aldrig hörts skrika högre. Ni skriker själva närvarons skrik, utan brus och utan tjatter. Ni blir dunkla och därmed verkliga, ni visar er som ni verkligen är, som alla verkligen är: ogenomträngliga, onåbara, höljda, avlägsna. Bara ögonen, ansiktets drag. Jag vet inte vad din far heter. Jag vet inte var du föddes eller var du dog, var du kommer dö. Där finns något skräckinjagande och något sublimt, stå still och se, där är någon eller något, där är en främmande stad i en främmande tid, där är en annan människa, där är en scen från en hamn, en båt, någon som står och ser på. Världen blir sönderfallen vacker och hemskt, allt blir vad det är i en första åsyn: ditt ansikte, stadens port.