Någons ansikte, tyst utan text, utan ord och mummel, lösryckt från allt utom dess själva uppenbarelse: här, ögon, blick, framför mig. Den någon är innan man skriver henne, innan man frågar: Vad heter du? Vad gör du? Var bor du?, och får en känsla för hennes sinne för humor och hennes politiska dragningar. Den som, just då, än så länge, bara syns och känns, står och kanske ler. Bara något rent påtagligt är där, inför mig, boom; det finns inget runt, det finns inget bakom.

Ni blir tystare på sätt och vis, men ni har aldrig hörts skrika högre. Ni skriker själva närvarons skrik, utan brus och utan tjatter. Ni blir dunkla och därmed verkliga, ni visar er som ni verkligen är, som alla verkligen är: ogenomträngliga, onåbara, höljda, avlägsna. Bara ögonen, ansiktets drag. Jag vet inte vad din far heter. Jag vet inte var du föddes eller var du dog, var du kommer dö. Där finns något skräckinjagande och något sublimt, stå still och se, där är någon eller något, där är en främmande stad i en främmande tid, där är en annan människa, där är en scen från en hamn, en båt, någon som står och ser på. Världen blir sönderfallen vacker och hemskt, allt blir vad det är i en första åsyn: ditt ansikte, stadens port.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...