Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, pantpengar och cigg i slasket, det är fint. Det är väldigt fint att uppbåda denna aggressivitet, och jag snyltar girigt på betongfolkets uppgivenhet där jag bor. Lite mer, lite mer...

Tusentals gånger har ljuden hörts, ekat mellan väggarna faktiskt, och nu märker jag inte längre några ord ibland dem. Det går inte att få syn på dem alls och jag trivs i bruset som är deras förtvivlan. "Ingenting är så närande som en skiva citron". Sinnets gator har tagit efter Majornas sinnesförvirring med påbyggnad och extravägar och dubbeladresser. Vi kan andas ut för nu är vi vilse och det kommer karavaner med kameler som vi kan följa efter. En fälla är en fälla, tjugo fällor är fast mark. Jag har fastnat och klafsat och sjunkit, sprattlat och tappat kontakten med hela den här kroppen. Hundratals är det som bor här och varje gång jag skriver om den största sömnen borde jag förstå att någon av dem stupat. Jag vakar vi kläckmaskinen. Vi är en flock men olikt hundar slickar vi inte våra sjuka. Vi låter dem dö och begravningen lämnar jag åt staten att ansvara för.