Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här laget är gångarna upptrampade till hålvägar och nästa tids arkeologer kommer vurma för dem. Dessa förbannade hålvägar som bara är tecken på fucked up inre infrastruktur. När det störtregnar fylls de av lera och den nötta jorden de knappt vilar på smärtar av klampande steg för alla medöpare bär träskor. Jag har träningsvärk under marken och jag måste bygga om. Utmed ån har nya marker bildats. Om det sandslätta sträcker ut sig lite ytterligare och omfattar mig skall inte ens en medelstor fågel få trampa där. Gässen har flugit söderut och där kan de fan stanna. Bara de allra mest lättfotade får gå i mig nu. Alla har vi våra gränskontroller fast det har ju inte jag. Jag har träningsvärk under marken och jag måste bygga om. Men först behövs en storm.