Det har solstormat uppe i det blå nu nyss, påstås det. Jag och Djuret tror inte att vi märkt av det. Men så har vi ju så mycket annat att tänka på (särskilt när vi inte, egentligen, har något särskilt att tänka på).

         Med den ivriga tanken och det eviga känna-efter-andet blir taket lätt lägre och man skapar sig, liksom, en inre atmosfär - med en yta som är så bastardiskt bastant att det som finns utanför, den andra atmosfären, inte riktigt kan nås fram till. Vi vet inte om det alltid är bra, eller alltid dåligt. Hör och häpna: det är kanske inte svart eller vitt. Kanske finns det, hur märkligt det än må låta, en gråzon.

En grå zon som är samma zon som valen görs i. De görs där och då de egentligen är omöjliga, endast där och då kan de göras. Beslutar man med enkelhet, utan tvekan och utan att beslutsångesten sätter in, då har man inte varit i närheten av ett val - man har inte egentligen tagit ett beslut, inte i begreppets rätta bemärkelse. Man har bara följt en utstakad plan, fullgjort något som redan från början var bestämt.

Så, man kan måste tveka in i det evinnerliga, om man skall och måste välja. Och när valet väl kommer, så är det som om det kommer från någon annanstans, från någon annan eller något annat i en. Man var ju så säker på att valet var omöjligt: hur kunde jag ändå välja, till sist? Man måste ha korsat en gräns som är omöjlig att korsa: man måste ha varit med om ett slags mirakel. Man har varit med om hur det omöjliga möjliggjorts, och man vet inte hur det gått till: man vet bara att något omöjligt ägt rum. Om man nu verkligen valt, och inte endast följt det förutbestämda, det klara, det som alltid redan var avgjort.

Beslutsångesten kommer väl just därför, antar jag: just eftersom man tvingas vistas en tid i det omöjliga, i väntan på att miraklet skall ske, i väntan på att det omöjliga skall öppna sig och blir möjligt. Man måste vänta i kansket: i den absolut klyvda tviveln.

 Sartre menade att ångesten drabbar en människan när hon erfar eller inser, att hennes existens är ogrundad, överflödig - att hon är absolut fri och obunden: att allt är möjligt och att hennes öde vilar i hennes händer, och i någon gudoms, inte i samhällets, inte i det omedvetna, inte i klassbakgrund, inte i kropp eller i biologi. Att ensam bära ansvaret.

      Redan långt innan Sartre, hos Kierkegaard, höll ångesten valets och frihetens händer. Friheten som både är en möjlighet och en övergivenhet - ett icke-omhändertagande. För Kierkegaard gällde detta val, framför allt, Gud: att välja gud, etikerns väg, eller att avstå, och förbli ensam, felande människa. I Gud blir man hel: omhändertagen och nedbäddad, medan man på andra sidan av ravinen, är ensam, utelämnad, övergiven. Det mundana skall möta det sakrala, och där skall bildas en härlig syntes. Men först måste man göra ett val: och  där kommer ångesten gudomligt snabbt in i bilden.

I väntan på beslutet att välja Gud. Gud eller en annan helhet, trygghet, eller en annan annanhet (tänker jag). I vanlig ordning dras tankarna till sömnen. Sömnen som en annan som man måste vänta på, invänta. Sömnen som en annan som inte kan tvingas fram eller in. Sömnen vars anländande är ett mirakel, oberoende av mig. Sömnen som kommer som en annan från någon annanstans. Sömnen  som är en del av mig - men en utomstående eller fristående del, en kvasi-del av mig själv: men likväl en del som jag är helt beroende av, och vars löften om anländande jag måste tro på.

      Är det bara jag som ofta får ångest i väntan på sömnen? Ångest grundad dels i vetskapen om ovetskap: att sömnen kan komma, men att den kan likväl utebli, och att den kan komma just eftersom den även kan utebli (annars hade den varit del i en teleologi). Och dels i det att man, i väntan, när den nästan kommer, befinner sig mellan enskild, avskärmad individ och något Annat: något större. Något utanför fast innanför, något som jag inte kan bestämma över, något jag måste välja att tro på.

All ångest har nog inte med just valet att göra: men likväl med en orubblig osäkerhet, en brist på grund, en brist på riktning, en vetskap om att riktning och definitiviteter saknas.