Den absoluta egoismen drar över mig, ofta. Men den drar över mig på ett konverterat sätt - i övertygelsen om att jag gjort fel. I övertygelsen att jag felhandlat och att jag gjort det så stort, att människorna hatar mig för det. Det må kännas som att man endast och bara gör sig själv liten, trampar och stampar; men för att kunna göra sig själv sådär liten måste man först gå via förstorandet - man måste övervärdera sig själv för att kunna nedvärdera sig själv. Förmodligen överdriver jag i allt. Det finns ingen måttlighet. Och de hastiga hoppen mellan högt och lågt, är plågsamma.

Medvetandegörande. Detta är medvetandegjort. Jag reflekterar och jag ser. Men självreflexiviteten är, som alltid, en kluven tingest som verkar i flera riktningar och med flera konsekvenser samtidigt. Frigörande eller fängslande, stärkande eller försvagande. Eller ingenting. Det behöver inte hända någonting. Självreflexiviteten behöver inte åstadkomma någonting. Och det är kanske det vanligaste utfallet. Möjligen eftersom självet, egentligen, är just: ingenting.