Det ofokuserade. Det blaséskadade. Det levande leendet som lever eftersom det är ett utbrott av en absolut fri uppgivenhet. En uppgivenhet med dynamik, med ett på-väg, med en hävkraft. Det finns en styrka i tillståndet - det finns en explosivitet, en dold aggressivitet, en än så länge lågmäld upproriskhet. Men det är en kraft som kan omvandlas till sömn, utmattning, förlamning: genomförd uppgivenhet istället för uppgivenhet-på-väg.

       Innan dåsigheten blivit cementerad kommer de kramper, söndringar och uppluckringar i muskler som brukar kallas "gråt". Nära den finns skrattet, som blir ärligare men märkligare, djupare och starkare, ju längre stilleståndet i det inre hålls uppe. Stilleståndet är något helt annat egentligen. Stilleståndet är bara en tillfällig parentes i något mycket mörkare och vildare. En täckmantel, kanske. Någon har hand om vargarna. En vargvårdare får dem att ligga still på stilla hav. Skrattet, det där överdrivna men ärliga, det där särskilda, kommer från undervattensströmmar. De finns alltid där, svaga eller starka - och ofta är de starkast när de verkar svaga. Skrattet spelar på visionen om befrielse: att få klippa banden till egot och till världen, det begränsade. Det är innerligt. Det är rent. Det åstadkommer istället för att endast vara en tom konsekvens eller en respons.

        En seghet och en trötthet, en gråhet med inslag av beige, gör sig till känna: tungt, konkret, ofrånkomligt. Men vid sidan av, eller mitt i, finns vindarna. De hastiga, de kyliga och de varma, de friska och de smutsiga. Man är oövervinnerlig eftersom man insett, eller känner, att man inget är: att man är fri. Och man är samtidigt absolut svag, nedtrampad, lätt att döda. Det svaga märker man, framför allt, i en gråtmildhet inför de älskade. Inför insikten att man, verkligen, älskar dem.

Jag älskar dig storebror.