Jag drömde mig just fram till slutsatsen att verkligheten består av ord och biologi. Jaget i drömmen var naivt och glatt överraskat av realisationen. Och det följde nog med in i vakenheten. Ord och biologi. Det stämmer. Det säger mycket. Det ringar in. Det ringar in åtminstone den mänskliga tillvaron: som ju faktiskt är den enda vi känner till; även om vi inte känner till den absolut. Även om vi bara känner till den något sånär (Kanske känner någon till den helt och på riktigt, verkligheten. Jag kan inte tala för alla människor, men jag talar för alla människor när jag säger att jag inte kan tala för alla människor. Jag talar för alla människor när jag säger att ingen kan tala för alla människor. För vi delar alla samma "äga ej tillträde till den andre").

Soppan kokar över. Vänta lite.

Var var jag? Jag var i köket. Men även någon annanstans. Ord och biologi. Där var jag. Där ringades människan in: hennes kropp som kräver och strävar och styr lömskt, hennes dödliga kropp, hennes otillräckliga kropp, hennes själsligt och fysiskt svaga kropp. Och orden, människans ord. Där det ryms så mycket vagt och vidt, så mycket med många bottnar. Storfamnade figurer. Och sen de elaka... de snikna och de snåla som slår undan så mycket, som utestänger och väljer ett smått och enkelt antal att handskas med. Med ord kan tanken vända sig mot kroppen. Den kan föra kamp och diskussion, den kan hata. Den kan vara aggressiv - den kan bestämma sig för att biologin är en värsta fiende, en snyltare, en tjuv, ett hinder, en boja. Med orden kan tanken försöka bygga slott långt ovanför kroppens topp.