Jag måste sitta under en filt, nästan alltid. Allt annat känns fel. Allt känns fel. För någon natt sedan fick jag en sådan där grej igen. Alltså, jag höll på att somna men var vaken. Det vibrerade och lät brrrr brrrr på gränsen mellan mitt huvud och utanför. Sedan spreds vibrationen helt märkligt, bort utanför mitt huvud; och så var det plötsligt istället fönstret som vibrerade. Lät det som. Kraftigare och kraftigare. Nästan så att det krossades. Då bröt sig kraften, eller vad det kan kallas, loss och kom springandes mot sängen i en kropp. Jag var förstelnad men hann ta mig loss innan något hände. Om något nu någonsin skulle ha hänt.

Häromdagen försökte jag ta mig upp för ett berg. Men det var inte så lätt för berget försvann medan jag var på väg. Det fanns, det fanns, det fanns, det var försvunnet. Ändå fortsatte jag gå, förvirrat, random uppför. Väl på högre höjd fanns tätt med träd och sånt, stora och små, enbuskar och sly. Sikten var skymd. Man kunde inte gå tankspridd för där fanns stup. Finns det något högt där, bakom all natur? När jag väl kom fram till så högt jag kunde låg kraftledningar i vägen. Nedsmutsad utsikt. Det började mörkna och jag var redan nästan vilse, så jag vände nedåt igen.

        Till den tilltänkta toppen kom jag aldrig. Men väl nere igen tittade jag tillbaks och såg att jag nog faktiskt - utan att inse det då - hade varit högre upp än toppen. Alltid syns saker i bäst i efterhand.