Rumsuppfattningen har varit konstigare än tidsuppfattningen det senaste. Det känns som att det rör sig under mig, trots att jag vet att det är jag som rör mig, mot det som är under. Först rörde sig den mjuka madrassen i andetag, sen rörde sig det hårda berget på samma flämtande sätt. Världens puls får mig att känna mig liten. Den är stor och den lever och det är kusligt att känna hur den andas.

Världen dör också samtidigt. Jag såg ganska nyligen Lars von Triers Antichrist och älskade den. Det finns ett märkligt lockande sug i det primordiala, i det hänsynslösa som egentligen inte är hänsynslöst - utan bara ärligt, naivt obrytt, utan vetskap om gott och ont. Chaos reigns, som den på sig själv kannibaliserande räven säger, i en scen. Människan har med sin förnuftighet och med sin tanke på Anden försökt ställa sig ovanför/utanför naturens givna dödsbringande: dess inneboende mordiskhet, blodlusta. Hon har nästan lyckats men är ändå alltid bunden till denna hårt barska natur, till granens stickiga barr, till tistlarna, till slöseriet av frön. Människan har hållit fast vid livet, det vårdande, det snälla, det trygga och det bortomvärldsliga i hopp om att avskärma sig från döden. Döden är allt för oss. Ur döden föds alla våra försök. Ur döden föds en odödlig vilja att inte låta någon eller något dö.

           Naturen, den vilda skogen, har inte alltid varit bedårande och skön, harmonisk och lugnande. När vi levde mitt i den, i en fragil stuga med ett extra tak av trädkronor, så fruktade vi den. Naturen var hemskt. Där fanns vilddjur utanför, och de påminde oss om vilddjuren på insidan. De påminde om vår egen absolut oundvikliga naturlighet: vår dödlighet. Vi kommer alla dö. Vi kommer alla att döda. Vid skogens rand lockar mytiska såväl som fysiska varelser på denna sida av oss. Håll i schack, bygg en mur, låt alla veta att skogen (den inre såväl som den yttre) är farlig och inget att romantisera.

         Först senare, med staden och civilisationen långt bort från vargar och skogsrån, blev naturen det där vackra och ofarliga idyllen. Den blev lugnande eftersom vi antog oss ha tagit avstånd, eftersom vi antog oss vara säkra, säkert avskrämande. Vi antog att vi kunde ta avstånd från vår egen grogrund. Vi antog att vi kunde leva och frodas enbart i kultiverad mark, utan hjälp från tistlar och varg. Men, vi kommer alltid vara ofrånkomligt naturliga, djuriska, makabert och ärligt hänsynslösa när eller om det kommer till kritan.

       Det är om den skräcken Antichrist handlar. Skräcken inför det faktum att människan är fundamentalt kluven mellan natur och kultur. Skräcken inför det faktum att vi ljuger för oss själva när vi säger och tror att det är möjligt, att lämna det materiellas ändlighet bakom oss genom att vistas endast i det blå. Anden har fortfarande en kropp, och det kommer den ha, länge, länge till - antagligen intill vår arts död. Och den döden kommer nog komma just genom vår flykt undan döden, just genom vår fruktan inför naturens ocensurerade och odomesticerade sida: där den inte är skön och ofarlig, utan livsfarlig och blodig, vidrig. Vi vaktar varje liv till varje pris. Naturen kommer någon gång återkräva de liv vi undanhållit döendet.