In. som. nia.

Father?

Yes son?

I want to kill you.

Mother

I want to......

Nej men allvarligt.

Jag uppskattar men hatar samtidigt att självet inte är ensamt, att självet är många, att självet är en konstellation av diverse. Utan denna realitet hade inget kunnat upplevas, inget hade kunnat ske, ingen hade funnits där att betrakta. Så är det och så måste det vara och så kommer det att förbli. Men det kan bli otrevligt. Det inte bara kan bli otrevlig, det kommer bli otrevligt - eftersom det inte finns någon autonomi, eftersom självet är sårbart, beroende, bundet till andra och annanheter, till fragment, till trådar, länkar, kopplingar; associationer och identifikationer. Först med och inför den andre eller det andra börjar man uppfatta sig som egen.

        Så händer det att något av de många fragment som bygger jaget visar sig vara eller blir oförenligt med självet - samtidigt som det utgör en väsentlig del av självet, samtidigt som det utgör en stöttepelare, samtidigt som det är ovärderligt. Kusligt. Det blir  omvälvning, kaos, krackelerad mark, brist på riktning, förvirring. Det  är väl... ungefär som  när man lyfter upp en sten ur en lerig vattenpöl: det grumlas och ingenting syns klart. Ingenting vet vare sig ut eller in förrän det lägger sig igen; förrän bitarna och kornen hittar nya platser och nya mönster. Därefter kan självet än en gång börja tro att det är helt och att det är sitt egna. Men sanningen är egentligen att: chaos reigns.