In. som. nia.

Father?

Yes son?

I want to kill you.

Mother

I want to......

Nej men allvarligt.

Jag uppskattar men hatar samtidigt att självet inte är ensamt, att självet är många, att självet är en konstellation av diverse. Utan denna realitet hade inget kunnat upplevas, inget hade kunnat ske, ingen hade funnits där att betrakta. Så är det och så måste det vara och så kommer det att förbli. Men det kan bli otrevligt. Det inte bara kan bli otrevlig, det kommer bli otrevligt - eftersom det inte finns någon autonomi, eftersom självet är sårbart, beroende, bundet till andra och annanheter, till fragment, till trådar, länkar, kopplingar; associationer och identifikationer. Först med och inför den andre eller det andra börjar man uppfatta sig som egen.

        Så händer det att något av de många fragment som bygger jaget visar sig vara eller blir oförenligt med självet - samtidigt som det utgör en väsentlig del av självet, samtidigt som det utgör en stöttepelare, samtidigt som det är ovärderligt. Kusligt. Det blir  omvälvning, kaos, krackelerad mark, brist på riktning, förvirring. Det  är väl... ungefär som  när man lyfter upp en sten ur en lerig vattenpöl: det grumlas och ingenting syns klart. Ingenting vet vare sig ut eller in förrän det lägger sig igen; förrän bitarna och kornen hittar nya platser och nya mönster. Därefter kan självet än en gång börja tro att det är helt och att det är sitt egna. Men sanningen är egentligen att: chaos reigns.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...