Efter en lång stund i väntrummet, tillsammans med Bamse och ett barn som ihärdigt klagade över hur jobbigt det var att vänta, så öppnas slutligen en dörr.

En kvinna kommer ut och säger mitt namn, med låg, beklagande röst.

Redan där visste jag att detta skulle bli en otrevlig läkarundersökning.

Hon var för Guds skull från Finland.

Vi skakar hand.

Kvinnan ser mycket bedrövad ut.

Anklagande blick som sa:

"Jaha, du, din jävel - så du har gått och blivit sjuk?

Att du vågar..."

Fastän det är jag som inte kan andas...

så var det hon som såg allra mest illa till mods ut.

Så började förhöret.

- Så, vad vill du?

- Jo.... jag har astmaproblem, vaknar på natten och så...

- Jaha, hur länge?

- Det var bra när jag inte rökte, men nu har jag börjat igen.

- Jaha, varför började du igen? *suck*

- Jag vet inte riktigt...

Och vad i helvete har du med det att göra?

Hur som helst, undersökningen fortskred i samma anda.

- Hur länge har du haft problem?

- Några månader kanske: men jag har fått låna medicin av en vän.

*väldigt, väldigt anklagande blick *

- Hur brukar du ta den?

- Jag tar två inhalationer innan jag lägger mig, och sen när jag inte kan andas.

- Varför gör du det?

- Eh....

"Varför gör du det?"

Det är ungefär som den hemska frågan:

- Hur tänker du då?

INTE FAN VET JAG. Jag vill bara kunna andas, för fan.

Nästa steg var att lyssna till lungorna.

Och då hittar hon till råga på allt ett födelsemärke.

- Det skall bort.

- Jaha, där ser man - alltid hittar man något nytt kul...

Hur eller när denna kanske-cancer skall bort...

Det fick jag aldrig veta.

Jag vågade knappast heller fråga.

Däremot fick jag den vanliga lektionen:

du måste sluta röka.

- Vill du sluta röka?

- Ja, det vill jag.

- Mmmm.

Fast ja, där hade hon ju faktiskt rätt i att anklaga mig.

Jag vill inte sluta röka.

Jag måste sluta röka.

Min kropp vill mig ont.

Och så kom den utomordentlige intelligenta frågan:

- Vad vill du av mig då?

- Ja, jag vill kunna andas, helt enkelt...

VAD FAN TROR DU?

Ett tag var jag övertygad om att hon inte skulle bevilja mig medicin.

Allt är ju trots allt mitt fel.

Jag får skylla mig själv.

Straffet är kvävning.

Men - hon skickade slutligen recept till apoteket.

- Tack så hemskt mycket då!, sa jag.

Jag vet inte om hon svarade.

Eller ens tittade på mig.

Sen gick jag.

Och köpte cigg.