Drömmer om vistelse i underjorden med mormor (där fanns ibland små barn och (alltid) tre förbjudna rum: ett med lik, ett med gudastatyetter, ett med okänt innehåll), och om förbannelser åtföljda av felriktade eller legitima beskyllningar, och om en obrydd fader som låter mig sova utanför huset. På radio tar man upp frågor om konstiga missuppfattningar. En man sägs tro att kvinnor bara blöder när det är fullmåne. Radiopratarna ställer sig oförstående och jag pekar ett präktigt finger åt frånvaron av idéhistorisk och religionshistorisk bildning. Tänker på metaforen och det som man inte vill avtäcka: det som greppar bara lite grann, lite nästan, lite mindre tämjande, genom att sikta lite förbi eller bortom. Som den svaga stjärnan i Karlavagnen. Tänker på kärleken, som finns någonstans där i det onåbara, som relationen till det som man vill ha-greppa-äga samtidigt som man inser att man förlorar genom att ta. Och märker att den tuggande och huggande, den skälvande kärleken bara finns mellan mig och djuren. I djuren drar jag alltid Hjärter Ess. Det går inte att förlora. Björnar ser söta ut till och med när de nästan dödar varandra. Det såg jag på teveapparaten igår. På den andra kanalen gick en dålig förövare-reducerande dokumentär om en kvinna som fick alla, i tamsig trans, att inse att de blivit sexuellt utnyttjade. Jag gillade kvinnan för hon var ett rovdjur. En som kan yla mot månen, jämte de blödande kvinnorna. Det är fullmåne om två dagar. På lördag. Det drar. Mitt psyke förbereder sig med en irriterad dvala. Jag börjar bli för personlig. Texten borde indelas i stycken. Men det finns få avbrott, i historien. Det löper och löper på, det återkommer. Revolution: en evig återkomst. De första skall bli de sista. Tror ni att jag har kommit med fred? Jag har kommit med svärd. "Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender." Sa Jesus. En revolutionär. En pre-post. Att likt en dekontruktör vända hierarkier och dikotomier upp och ned. Försätta allt i en gynnsamm förvirring. Kränka de starka, stärka de kränkta (alla utom Birro). Men vattnet hittar snart tillbaks till sina gamla fåror. "Det är ju här vi skall bo." Så stelnar det och det blir - en återkomst: det gamla i ett Nytt. Man rensar i de många levande texterna, i de levande orden. Hur länge orkar man stå kvar på en mark som ständigt rör sig? Inte länge. Man märker snabbt att man säger "ligg!" och då lägger det sig. Även kritiken kan gå den vägen: ifrågasättande av det förgivettagna - Herre min Gud, vilken välsignelse! Prisa Sokrates! Men när ramar upplöses löper plötsligt frågan amok. Likt en skållad kyckling rusar den kring det mest betydelsefulla i det personliga livet. Tänk om. Tänk om. Ifrågasättandet blir en dogmatism som är mer plågsam än de religiösa eller politiska dogmatismerna, eftersom den likt en igel sätter sig på själen. Det är så man söker sig till oaserna i de stormigt rörliga öknarna. Sand i ögonen och desperata rop: Min Gud, ge mig frid. För det är Satan som är anklagaren, på gott och på ont. Den första dogmutmanaren och, vår evige Andre. Hotfull än intill dessa dagar, kanske mest för saker som tillskrivits henom i en historia av utanförskap. Utanförskap. Tänk: jag skrev just in Satan i en svensk socialdemokratisk diskurs, som det kan gå.

I hold my breath and I count to three.