Storm!

Blås omkull mig!

Du som är större.

Du som är den du är.

Du som kan om du vill.

Det blåser upp mot klass I-varning i Göteborg idag.

En påminnelse eller en återkomst. För det är stundtals som om man vore tillbaks i en tid av förtrollning; en tid fläckad av högre väsens närvaro, absoluta krafter, outgrundlighet och obindbarhet. Stormen är barsk omfamning, utan rätt och fel, utan styrningsmedel - herre, vad skall du göra med mig här näst? från vilket håll kommer du? kommer du att bli ännnu starkare? Befriande underlägsenhet eller utelämnadhet - det finns något att inte råda över, något våra bleka knapprande fingrar inte rår på. Det finns något att vara liten inför. Åh, denna lättnad!

Ekonomiska kriser och krig och svält - det finns många krafter som är större och starkare än den enskilde. Men till skillnad från den ryckande vinden (som ibland liknar en vägg) måste de människogrundade krafterna åtföljas av en grå känsla av skuld.  Stormen å andra sidan är inte girig eller ytlig, den är inte självisk eller kommen med ont uppsåt - den är inte mänsklighetens förlängda arm. Den är och gör vad den är och den påminner, därför, om ett drömt paradisiskt tillstånd som vi alla hatälskar: ett naturlighetens tillstånd av oskuld bortom moralen och eviga ställningstaganden. 

Vi känner inte skuld inför stormen. Den är sin egen. Den är stark. Och när den andas på oss kan vi andas ut. För den visar, att naturen håller sig stark och enskild; trots tusentals år av tämjningsförsök. Du lever än, stackars slav. Du verkar stark. Och det var på tiden att du gav mig ett slag tillbaks.