Julhelg och jag är hemma hos föräldrarna  ute på landet. Himmelen var stjärnklar igår kväll och om hungern inte hade gjort sig påmind, hade jag fortsatt promenera ytterligare ett par timmar. Men den största skönheten är också alltid plågsam: man kvider hjälplöst och sörjande, inför dimman och frosten och stjärnorna ovanför de öde slätterna. Något måste göras, känner man, men inget kan göras, vet man. Det finns något otäckt i det skönaste av det skönaste. Någon har, tror jag mig minnas, definierat det sublima på det viset: som delat mellan överväldigande perfektion och något groteskt otäckt. Ty en absolut förfinad skönhet, godhet, fred, skulle i ögonblicket för sin perfektion konverteras och bli till sin motsats. Det är endast inför det otäckt vackra, som man bli bergtagen och  känner att något skulle kunna utvinnas; om man inte hade varit så liten.

Men man är liten och kan inte utvinna det som finns, i det som drabbar en. Så man börjar istället känna en sorg. Och kanske är det just sorgen, och hur den plockar fram en känsla av ett onåbart Bortom, som utgör den gömda skatten.