Julhelg och jag är hemma hos föräldrarna  ute på landet. Himmelen var stjärnklar igår kväll och om hungern inte hade gjort sig påmind, hade jag fortsatt promenera ytterligare ett par timmar. Men den största skönheten är också alltid plågsam: man kvider hjälplöst och sörjande, inför dimman och frosten och stjärnorna ovanför de öde slätterna. Något måste göras, känner man, men inget kan göras, vet man. Det finns något otäckt i det skönaste av det skönaste. Någon har, tror jag mig minnas, definierat det sublima på det viset: som delat mellan överväldigande perfektion och något groteskt otäckt. Ty en absolut förfinad skönhet, godhet, fred, skulle i ögonblicket för sin perfektion konverteras och bli till sin motsats. Det är endast inför det otäckt vackra, som man bli bergtagen och  känner att något skulle kunna utvinnas; om man inte hade varit så liten.

Men man är liten och kan inte utvinna det som finns, i det som drabbar en. Så man börjar istället känna en sorg. Och kanske är det just sorgen, och hur den plockar fram en känsla av ett onåbart Bortom, som utgör den gömda skatten.

 

Nothingless

26 december 2011 18:14

Spännande hur nära sorgen är skatten och lyckan.Ungefär som med stormen och lugnet.Men är det inte däremellan utgången avgörs?Tänkte precis på klumpigheten,eller otympligheten,när en koloss ska betrakta det skira,flyktiga och knappt förnimbara.Det är då kolossen känner sig liten.Litenheten över att inte kunna hantera det skira.Kan det vara samma sorts litenhet som den lilla känner inför det stora?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...