Jag är inte tillfreds med att vara tillfreds. Tillfredskänslan är härlig bara i någon minut men sen finner man att man, plötsligt igen, kallar på död och förskräckelse, på vindar som skakar sönder provisoriska (och provocerande) väggar. Så det blir att man hänger sig åt småmaniska sammanbrott: som om den där spasmiska uppgivenhetens dårskap  alltid redan finns där, även eller framför allt  i freden, och i att vara till freds.

Utan förtryck, och utan något att tygla, utan motkrafter, skulle jag gråta. Kain hade nog allt alltid redan sitt märke, märket av det första brottet, under sin hud. Det ristades inte in vid en påpekbar punkt i tiden, nej; det grävdes fram, frigjordes, infriades, när den potentiellt giltiga profetian om en synd uppfylldes. Allas våra märken eller ärr, som vi alla har vare sig de blivit profetiskt uppfyllda eller ej; de ligger alltid redan sött och gnager. Framför allt när tillfredstillståndet gör själens svängrum litet. Då vill märket gnaga hela vägen fram, till synligheten på andra sidan huden. För det motverkar ju. Det är en motverkan: av det absoluta våldet - som är  att vara tillfreds.