Jag är inte tillfreds med att vara tillfreds. Tillfredskänslan är härlig bara i någon minut men sen finner man att man, plötsligt igen, kallar på död och förskräckelse, på vindar som skakar sönder provisoriska (och provocerande) väggar. Så det blir att man hänger sig åt småmaniska sammanbrott: som om den där spasmiska uppgivenhetens dårskap  alltid redan finns där, även eller framför allt  i freden, och i att vara till freds.

Utan förtryck, och utan något att tygla, utan motkrafter, skulle jag gråta. Kain hade nog allt alltid redan sitt märke, märket av det första brottet, under sin hud. Det ristades inte in vid en påpekbar punkt i tiden, nej; det grävdes fram, frigjordes, infriades, när den potentiellt giltiga profetian om en synd uppfylldes. Allas våra märken eller ärr, som vi alla har vare sig de blivit profetiskt uppfyllda eller ej; de ligger alltid redan sött och gnager. Framför allt när tillfredstillståndet gör själens svängrum litet. Då vill märket gnaga hela vägen fram, till synligheten på andra sidan huden. För det motverkar ju. Det är en motverkan: av det absoluta våldet - som är  att vara tillfreds.

 

trött_

2 december 2011 17:11

en gång sa jag till en kollega: "är inte det tillfredsställda livet egentligen en självmotsägelse? livet är alltid i ett tillstånd av otillfredsställelse"

det måste vara så, en permanent brist, etc. även om det som gör en tillfreds tillhandahålls.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...