De talade om verkligheten (no more, no less) på teveapparaten.  Om kvantmekanik, svarta hål, händelsehorisonter, illusioner och mirakel. Det svindlar ju lite grann, när man möter matematiker och fysiker som faktiskt är mystiker: som högt och tydligt säger att, "nej - påstå inte att du förstår detta, ingen förstår detta, och absolut inte med ett vanligt förnuft: för det är sjukt, det är helt och hållet sinnessjukt".

Lagarna och tanken om lagbundenhet - Lagen som Frälsare och den enkla förnuftet som Konung - verkar vara i gungning, i många sfärer samtidigt (i allt från filosofi till fysik). Gungningen har pågått länge. Och kanske inte eftersom vi, som tidigare, är i färd med att "hitta" eller upprätta ett nytt, enkelt, säkert, rent och komplett förklaringsparadigm. Kanske gungar Lagen nu med en envishet och kraft som inte kommer avta: kanske kommer vi, istället för att fly in i den enkla fyrkanten, omfamna den absoluta komplexiteten, det ogreppbara, det icke-enkla, verkligheten som icke-reducerbar, som grundläggande dubbel eller klyvd. Vi kastar trånande blickar mot paradoxen - men inte för att upplösa den, utan för att erkänna den som olöslig, som bestående paradoxal. Vi trånar efter paradoxen för att behålla den som paradox.

En kvantfysiker i dokumentären utförde ett av kvantfysikens mest klassiska experiment. Han skickade små små punkter av ljus (fotoner) mot en skärm. I vägen fanns ett hinder: två spalter som vissa av ljuspunkterna skulle fastna i. Det naturliga, förnuftiga, givna, självklara, förväntade, vore om det på skärmen bildades ett ljuspunktmönster i form av två spalter. Men - någonstans på väg mot skärmen verkade de små ljussignalerna dela sig, så att mönstret på skärmen inte blev av två, utan av tre spalter. En händelse mot alla lagar, en absolut paradox eller ett mirakel, det omöjligas möjligblivande - men likt förbannat: det sker. Hur?

Med frågan "hur?" kommer nästa mysterium. För det visar sig att om man försöker observera, via detektorer, vad som sker med ljuspartiklarna på väg mot skärmen, hur de kan ge upphov till tre och inte två spalter - då bildas plötsligt inte längre tre, utan endast två spalter. Två spalter, alltså precis det man egentligen väntar sig - det som verkar självklart, logiskt, förnuftigt. Det omöjliga verkar ske endast när ingen tittar. Vi kan se spår efter ett mirakels inträffande, men aldrig själva miraklet, inte i dess händelse eller inträffande. Människans blick: vår uppmärksamhet, vårt trånande efter kunskap - den verkar komma med en nästan magisk förmåga, att ordna och fördriva det omöjligas möjligblivande. Men det finns många blickar. Kanske har vi just nu en särskilt förnuftigt ordnande blick, och kanske är det framför allt den arten av blickar som spärrar.

Uppmärksamhetens kraft eller förmåga att blockera eller omöjliggöra händelser, vars inträffaden i grunden är mirakel, har man ju stött på förr. I psykisk form. Vill man, trånar man, önskar man, fokuserar man: då sker det inte. Det omöjliga kan bli möjligt endast då man inte är helt fokuserad på dess möjligblivande. Letar man, i en dröm, efter sina fasta händer, de som man kan känna tydligt, se på avstånd, de vars existens man känner sig helt säker på och tar för given - letar man efter dessa händer och försöker stirra på dem, då upplöses de. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...