Inflation. När saker tappar sitt värde. När man stiger upp en dag och ser att man kan äta hur mycket som helst utan att bli mätt och utan att känna smak. När betydelsen som en gång fanns faller undan undan för undan och inte går att nå eller gräva fram eller restaurera. När man märker att man måste börja ta för givet.

       I en annan, ärligare och mer konsekvent värld skulle man kunna fira i vildhet varje gång solen gick upp, varje gång den gick ner, varje gång man vaknar och ser, att man kan andas. Men det mirakulösa i allt detta, i det att saker finns och återkommer, blir kvar och blir kvar i vad som framstår som en någorlunda trygg stabilitet; det mirakulösa i allt detta skyffas under mattan. Inte bara sakerna hamnar där, utan även människor; individer med ansikten och ögon och röster och egna hemliga enorma-världar. Snart ligger allt under mattan och allt har blivit teleologiskt och utmattat, utsuddat, grynigt grått.

Trots att allt ännu är okänt tror man att allt är känt, och man sluter sig till att det inte finns något kvar att där inne eller där ute: man sluter sig till att saken är helt genomsedd och således förbrukad. Och just då, när man blir oförmögen att inte ta för givet, då försvinner allt. Världen och människorna med världarna drar sig undan. För de tycker inte om att känna sig förbrukade. Hela världen försvinner. Och det är plågsamt, både för den oerkända, avvisade världen, och för de som inte längre är den nära.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...