Jag sover och drömmer att marken är instabil dit jag kommer och att det finns en djup storskog långt borta (att längta efter). Att jag följer en kall klar bäck, att jag flyger och att solnedgången är vacker bakom min rygg.

Jag är vaken och tar hand om människor som har åldrats, som försvunnit litegrann, som är lite försvunna. De nästan försvunna, människorna. Kanske kan de en vacker gång komma tillbaka, på något sätt, på ett sätt, på vilket sätt som helst.

      De kommer från olika platser och de minns dem. De minns framför allt platser. De är löst rotade. De sitter löst fast i jorden. De söker jorden. Deras ögon öppnas och skrattar lättat när man påminner dem om den: jorden, den första jorden, den tidiga jorden. Jag har varit där. Jag minns där. Jag saknar där. Homo nostalgis.

Dagen är slut och jag känner sorgsamhet. Rötter och stommar och länkar kan kapas men minnet av dem och av riket de bundit en till finns kvar. Det brinner våldsamt i underjorden och hela rotsystem förkolnas. Men spökrötter finns alltid kvar och ur dem växer homo nostalgis.