Allt ur inget och former av det oformade och kallt i varmt: alltid samtidigt. Nästan inget alls är konsekvent eller enkelt eller rättframt: allt är allt men eget, och allt det egna oegna rör sig på det omöjligas spelplan ständigt och det finns inget naturligt i hur det ena följer på det andra. Jag såg en skata våldta en annan skata idag. Det var dårskrattrerande hemskt, för man vet att hon-skatan kommer vårda och älska våldtäktens barn, och hon kommer offra sitt liv för dem.

        Ur detta märkliga skall en överlevnad ta skepnad. Hur gör man det? (Varför?). Man gör det genom att introducera ytterligare ett undantag. Man gör det genom att bli ett undantag för och i vår inkonsekventa värld. Man gör det genom att till skillnad från allt annat, och mot de oskrivbara lagarna, försöka vara vad man tror det är att vara konsekvent. Kanske kan man då, åtminstone, behålla illusionen av sitt själv (lite längre, lite längre, lite längre). "Lite längre", inte evigt; för sen på slutet (som är i början), kommer marken ändå ärligt öppna sig under himmelen och allt kommer dimpa ned, inunder, hemmastatt i förlust.