Inflation. När saker tappar sitt värde. När man stiger upp en dag och ser att man kan äta hur mycket som helst utan att bli mätt och utan att känna smak. När betydelsen som en gång fanns faller undan undan för undan och inte går att nå eller gräva fram eller restaurera. När man märker att man måste börja ta för givet.

       I en annan, ärligare och mer konsekvent värld skulle man kunna fira i vildhet varje gång solen gick upp, varje gång den gick ner, varje gång man vaknar och ser, att man kan andas. Men det mirakulösa i allt detta, i det att saker finns och återkommer, blir kvar och blir kvar i vad som framstår som en någorlunda trygg stabilitet; det mirakulösa i allt detta skyffas under mattan. Inte bara sakerna hamnar där, utan även människor; individer med ansikten och ögon och röster och egna hemliga enorma-världar. Snart ligger allt under mattan och allt har blivit teleologiskt och utmattat, utsuddat, grynigt grått.

Trots att allt ännu är okänt tror man att allt är känt, och man sluter sig till att det inte finns något kvar att där inne eller där ute: man sluter sig till att saken är helt genomsedd och således förbrukad. Och just då, när man blir oförmögen att inte ta för givet, då försvinner allt. Världen och människorna med världarna drar sig undan. För de tycker inte om att känna sig förbrukade. Hela världen försvinner. Och det är plågsamt, både för den oerkända, avvisade världen, och för de som inte längre är den nära.