Allt ur inget och former av det oformade och kallt i varmt: alltid samtidigt. Nästan inget alls är konsekvent eller enkelt eller rättframt: allt är allt men eget, och allt det egna oegna rör sig på det omöjligas spelplan ständigt och det finns inget naturligt i hur det ena följer på det andra. Jag såg en skata våldta en annan skata idag. Det var dårskrattrerande hemskt, för man vet att hon-skatan kommer vårda och älska våldtäktens barn, och hon kommer offra sitt liv för dem.

        Ur detta märkliga skall en överlevnad ta skepnad. Hur gör man det? (Varför?). Man gör det genom att introducera ytterligare ett undantag. Man gör det genom att bli ett undantag för och i vår inkonsekventa värld. Man gör det genom att till skillnad från allt annat, och mot de oskrivbara lagarna, försöka vara vad man tror det är att vara konsekvent. Kanske kan man då, åtminstone, behålla illusionen av sitt själv (lite längre, lite längre, lite längre). "Lite längre", inte evigt; för sen på slutet (som är i början), kommer marken ändå ärligt öppna sig under himmelen och allt kommer dimpa ned, inunder, hemmastatt i förlust.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...