Ideal och ideal, sånt man vet, tror och talar om. Sånt man med sakral blick kastar på sig själv och på andra. Sånt man fantiserar om som rimligt och som eftersträvansvärt trots att en liten röst någonstans evigt säger "du luras, det går inte".  Sånt man håller högt och hissar och spikar upp. Sånt man klättrar efter; sånt man tror kan nås, sånt man tror att man redan nått. 

        Fast märker vi någonsin, innan det är för sent, att vi flyger långt bortanför oss själva i allt detta? Den fragila kroppen, dess känslespröt, dess sårbarhet, dess utsatthet och dess utbrott och dess minimikrav: den fragila kroppen drar plötsligt ned oss och allt. Den har satt sig fast på oss och den är igel som inte släpper. När det jordbundna talar blir allt tyst. Det jordbundnas makt sitter i tystnaden, bortom orden, bortom "civiliserade" kompromisser. Det jordbundna vill inte "tala om det" - det finns inget att förstå, det finns ingen djupare nivå: det finns bara en enkel, klar, tydlig realitet och reaktion; det finns bara självklarheter. I bakgrunden dras det högtflygande talet och de högtflygande tankarna i smuts. Kroppen skyddar mot dem och jordar.

Men hey, egentligen är de alla hemligt förälskade och varandras barn: de är alltid, egentligen, i varandra. Bakom lyckta dörrar har ruvar ett ljuvligt incestförhållande. Det ser ut som krig; men i själva verket står den ene upp för den andre och tar vid när den andre tar slut.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...