Mina ord försvinner för mig. Jag skriver andra ord för vissa ord, hipp som happ helt utan ordning och utan takt, och vissa ord glömmer jag helt bort att skriva. Detta är en obehaglig dag. Askgrå torr. Den tränger sig in under mitt skinn med sitt ingenting. Gå och dränk er, existentialister! Ni är as, jag tänker inte ta ansvar för det här. Jag tänker inte fylla upp med ett jävla skit, forma och göra eget, bestämma riktning och inställning och mentalitet. Nu är det såhär. Nu får det vara såhär. Nu får jag stå ut. 

Det är ju ändå egentligen detta som är det enda. Såhär är det. Såhär är det innan vi blir rädda och utvecklar sött patetiska strategier för att fylla de tomma utrymmena, innan vi undflyr. Helst vill vi ha brand där vi bor, då kommer meningsfullhet som ett brev på posten. Hota mig. Gör det nu. Hota mitt liv med din kniv.