Det är kallt nu. Men det kan ändå bli en varm vinter. 

Man blir förvånansvärt lätt immun mot otrevliga människor. Strategier växer ur myllan. Det låter som skratt när de blommar. Människorna kan snäsa och sprida den svarta röken allt vad de vill, de kan vandra runt sådär kraftlöst och tyst berätta den där historien om hopplösheten, de kan hosta upp den på en och man kan känna hur de hoppas att man smittas. Alla måste lida. Men om man vill är det lätt att låta det stora absurditetsdjuret ta upp hela synfältet istället. Han står där lugn och ler. Han är min horisont. Va? Du skojar med mig? Skrattet klapprar, det är inte sant?! Och där någonstans blir man sin egen.