Jag slumrade till på soffan förut. Mellan världar. Likt en kvantpartikel är man i två helt olika rum på samma gång. Det är ett oändligt avstånd från det ena rummet till det andra, men i slummern hittas en gömd kontakt eller en genväg. I det ena rummet minns man saker ("just det, det var då pandan sträckte ut sin tass och..."), i det andra rummet minns man att de inte är minnen. Dubbelliv. Det är sällsynt att världarna möts, och när de smälter samman fullt ut har man nog blivit en dåre.

        Minnena kan inte tänjas ut. De är som rök. De tål inte luften i den vakna världen: den är som frätande syra för dem. Greppar man dem försvinner de. Antingen drar de sig tillbaks, eller så absorberas de av en stor underjorisk reservoar i ens jag. Charmen ligger just däri, man får något onåbart ömtåligt främmande från en annan: och man kan inte göra det till ens egna utan att det dör. Man tar nyfiket och uppmärksamt i det man får, tittar och ser hur den försvinner. Det kan egentligen inte betraktas från min horisont, för jag har en annan än du. Endast en kort stund kan man vara nära, skymta. Endast en kort stund. Ett ynkligt knäpp och man är tillbaks i dagsljusets region, det egnas region, där sanningarna är spikade och sorterade. 

Det är som en kärlek, egentligen. Besynnerliga fragment svävar mellan två. Ingen kan greppa dem, då försvinner allt och en mur växer upp mellan rummen. Tråden sträcks ut för långt och blir ansträngd. Det ena rummet har större gravitation. Det brister.